Fria Tidningen

Krönika: Israels behov av Auschwitz

Konstnären Carl Michael von Hauswolffs verk Memory works ställer frågan om Förintelsens offer någonsin kan tillåtas vila, skriver Lasse Ekstrand i en krönika.

I verket Memory works har konstnären Carl Michael von Hauswolff använt aska som han stal med sig från koncentrationslägret Majdanek i Polen 1989. Av samma aska, utblandad med vatten, framställde han akvareller. Eller åtminstone är det vad han själv påstår, vad jag vet har ingen närmare kontrollerat materialets äkthet.

Är han därmed en föraktlig, ”empatidefekt” person, som han kallats av upprörda judiska ättlingar som barnläkaren Salomon Schulman (SvD 28/1), och hans konst att jämställa med ”nekrofili”?

Provokationen – eller ska vi rubricera det ”hädelsen” – behöver sättas i ett sammanhang. Isolerad tycks den enbart extremt utstuderad. Varför beter sig von Hauswolff så till synes osmakligt? Kränker gravfrid och skändar. Är mannen helt hjärtlös – gör allt, bortom alla anständiga gränser, för att skapa uppmärksamhet och vårda sitt inarbetade varumärke som provokatör? Ställer inte, för att ta det ett steg till, hans agerande frågan om konstens frihet på sin spets: ska allt vara tillåtet bara för att det kallas ”konst”? Anything goes i postmoderna tider. Vad kommer härnäst, att Tredje riket presenteras som tjugonde århundradets främsta installation?

För ett antal år sedan väckte författaren Martin Walser stort uppseende i samband med att han tilldelades de tyska bokhandlarnas fredspris. Med skarp polemisk ton tog han avstånd från vad han kallade ”instrumentaliseringen av Auschwitz”. Han menade att olika aktörer skamlöst använder mänsklighetens slutstation för diverse mer eller mindre hedervärda syften. Som att försöka få skadestånd genom att kräva att gärningsmännens efterkommande ska ta ett retroaktivt ansvar och betala, även om de inte ens var födda när förbrytelserna begicks. Walser blev minst sagt starkt fördömd av judiska rådet i Tyskland.

Kunskapskanalen i SVT visade den 31 januari 2013 en dokumentär om nazitopparnas barnbarn. Lägerkommendanten Rudolf Höss (inte att förväxla med Rudolf Hess) sonson konfronterades med judiska ungdomar på plats i Auschwitz. Han förväntades svara på obehagliga, närmast integritetskränkande frågor från auditoriet, ta avstånd från farfadern, bekänna hur dåligt han mår livet igenom av släktskapet. Det hela avlutades med att han gråtande förläts och omfamnades. Ett skådespel som liknade ståndsrättegång och berörde mig som tittare illa.

Det finns även en kommersiell aspekt. Auschwitz som en del av den växande besöksnäringen. Turister dras varje år till resterna av det delvis rekonstruerade lägret. I Krakow, och numera på nätet, annonseras om guidade turer till lägret. Måltider ingår. En makaber form av katastrof- och dödsturism.

Lägret brukas även för proisraeliska manifestationer under vajande blåvita flaggor. Staten Israel behöver Auschwitz för att stärka sin allt bräckligare legitimitet.

Aldrig får de döda ro, aldrig tillåts de vila i frid där borta på den polska landsbygden. Ständigt grävs de upp på nytt, lägerportarna står alltid öppna. Theodor Adornos ofta citerade undran om hur man kan skriva poesi efter Auschwitz är som huggen i sten.

von Hauswolffs akvareller kunde ses i samma perspektiv som Walsers agerande. Han använder inte enbart de döda för billigt sensationsmakeri. Hans konstverk blir en protest – om än med svårsmälta inslag – mot hur de döda har kommit att användas. Memory works kan, i praktiken och frånsett von Hauswolffs osammanhängande uttalanden om ”energier” och annat, betraktas som en sådan protest. Det blir den väsentliga innebörden. Provokationen, även med den form han har valt, är motiverad. Den stör och river sönder stelnade uppfattningar – genererar angelägna samtal. Om det svåra. Det öppna såret.

Att stänga och avsluta Auschwitz, äntligen lysa frid över de förföljda, plågade och dödade, är kanske den största respekten man kan visa dem, istället för alla dessa ”aldrig mer!” som inte betytt ett knyst. Mördandet fortsätter. Raskrigen och utplånandet.

Lär vi något av historien? Tveksamt. Men tystnad kan vara läkande. Det är inte detsamma som att vägra minnas eller förtränga. Auschwitz lämnar inte som ett värkande problem den europeiska självförståelsen, även om lägret i sin fysiska framträdelseform skulle stängas.

Författare till några böcker med anknytning til efterkrigsdiskussionen: ”Nätternas natt. Höst i Berlin” (1993), ”Varje människa en konstnär. Livskonstnären och samhällsvisionären Joseph Beuys” (1988, 2001) samt ”Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap” (2007). Hans senaste bok, tillsammans med konstnären Erling Öhrnell, heter ”Tio guds bud reinvented” (2012).

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2025 Fria.Nu