Machoideal i populär förpackning
Indiana Jones och kristalldödskallens rike
Film
Regi Steven Spielberg I rollerna Harrison Ford, Cate Blanchett, Karen Allen, Shia LaBeouf med flera Bolag UIP
Är det inte något tragikomiskt över medelålders manliga actionhjältar? Bruce Willis, Sylvester Stallone, Harrison Ford – de ger sig liksom aldrig, fast de börjar bli till åren och aldrig i verkligheten skulle orka lalla runt och tricksa som de gör på vita duken.
Vad är då fiffigare än att använda sig av det? Livet har sin gång, i verkliga livet som på film, även för ärrade hjältar.
I Indiana Jones och kristalldödskallens rike, den fjärde filmen i ordningen, skämtas det en hel del om Indiana Jones (Harrison Ford) ålder. ”Är du typ 80 eller?” undrar Jones sidekick Mutt (Shia LaBeouf), en yngling som är mer än slumpmässigt lik James Dean i Ung rebell. Jones förstår inte förrän långt senare vem den okände slarvern egentligen är, men publiken fattar nog direkt. Har du inte förstått det än ska jag inte avslöja den spännande överraskningen.
Det är bara ett exempel i raden av uttjatade klichéer som serveras i en film som kommer nästan två decennier för sent. Efter Oscarsbelönade Indiana Jones och det sista korståget gör herrarna Steven Spielberg/George Lucas comeback 19 år senare, med samma gamla koncept, samma känsla för matiné och samma torra humor. Det är som om tiden stått stilla, för såväl regissör och producent som för de fiktiva hjältarna. Dr Henry Jones, arkeolog och äventyrare, visar sig från sin mest atletiska sida trots att många år har passerat sedan han förra gången var ute och äventyrade. Och ja, han är fortfarande rädd för ormar.
Året är 1957, mitt under det kalla kriget. Onda ryssar söker efter en mytomspunnen skalle som ska ge dem världsherravälde. (Till skillnad från föregångaren, där onda nazister sökte en artefakt som skulle ge dem världsherravälde.) Hemkommen efter ett första debacle med de onda ryssarna råkar Indy ut för McCarthyismen och avskedas från sin tjänst på Marshall college. För att han ska slippa gå runt och vara tråkig, ledsen och arbetslös får han istället som av en slump tillfälle att bege sig ut på äventyr tillsammans med Mutt och hans motorcykel.
Dialogen är lättsam och banal, persongalleriet är närmast karikerat och Indiana år 2008 känns lika daterad som någonsin James Bond. Infödingarna skjuter giftpilar med blåsrör som vanligt och kvinnan har fortfarande till uppgift att göra vår uppstudsige och egocentriske hjälte lite mjukare i kanterna. Om hon inte är den onda, iskalla häxan på motståndarsidan förstås, då vill hon bara döda Indy så snart han har avslöjat vad han vet om mytologiska guldriken och kristallskallar som ger superdupermakt över världen.
Frånsett sådan här politiskt korrekt tråkfakta – det är aldrig lika spännande att se Hollywoodfilm längre! – är Indiana Jones och kristalldödskallens rike en bitvis underhållande rulle. Ett familjeäventyr som placerar sig strax över genomsnittet i äventyrsklassen, med många snyggt fotade slagsmålsscener, bil- och motorcykeljakter och irrvandringar i gångar fyllda med mumier och läskiga skorpioner.
Inga nyheter, med andra ord. Alla de klassiska momenten finns med och allra bäst är att andan från tidigare filmer hålls intakt. Det är precis som det ska vara och precis vad publiken förväntar sig. Naturligtvis kommer det att bli en kassasuccé.
Den som gillar sin Indy kommer inte att bli besviken. Indiana Jonesfilmerna är några av de bästa äventyrsfilmer som gjorts och Kristalldödskallens rike är en värdig efterföljare. Hatten sitter där den ska och Ford har åldrats med behag. Det har i rättvisans namn Karen Allen, som var med i första filmen från 1981, också gjort.
Det som förvånar mest är blinkningarna till den riktigt unga publiken, de där som gillar filmer som Ice age. Men kanske är det bara jag som har blivit gammal.
