En trilogi om ”att vara människa”, så kallar Roy Andersson sitt chef-d’oeuvre som efter 14 år nu rundas av och fullbordas med den redan hemult hyllade En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Och visst kan man säga att filmerna handlar om de stora livsfrågorna. Livet – och döden – målas upp i all sin banalitet i Anderssons lilla dockskåp. Vi mänskor ljuger och bedrar, är giriga, elaka och självgoda, ja till och med mordiska ibland. Men också omtänksamma, godhjärtade och ångerfulla.

Men desto mer handlar det faktiskt om att vara svensk. Ett flytande begrepp som med ledning i Anderssons säregna persongalleri kan ringas in med ord som vit, överviktig, medelålders och högst ordinär. Alla banaliteter som svenskar kläcker ur sig återfinns i dialogerna. Här får alla våra mest vardagliga fraser full lyskraft: ”Såna är reglerna, det är bara så”; ”man ska inte klaga, det finns ju de som har det värre”; ”jag ska göra så gott jag kan, mer än så kan man inte göra”, för att inte tala om filmens mantra, en av de trådar som binder samman scenerna – alltid uttalad i telefon och felhörd av personen på andra sidan luren, så att den måste upprepas: ”Vad roligt att höra att ni har det bra.” ”Jo, jag sa vad roligt att höra att ni har det bra.”

Men i detta ordinära bor normbrottet där man minst anar det. Den som sett Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007) känner igen typerna. ”Vanligt folk”, som man säger. Folk som folk är mest, bara ohjälpligt fast i fel tid. Gör fel saker vid fel tillfällen. Men genom att vara sig själva – prata för högt, för frispråkigt eller involvera ofrivilliga lyssnare i samtalet – utmanar de den kropp och kultur de är så ofrivilligt inlåsta i. Liksom alla förväntningar på hur en människa, eller rättare sagt en svensk, bör vara.

Precis som sin själsfrände, finländaren Aki Kaurismäki, tycks Andersson säga att vi sällan styr vårt öde. Vi kan göra det, men svensken (och finnen) i gemen är nöjd med sin lott. Vi har det ju ändå ganska bra och finner oss därför i vårt öde.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron avrundar Levande-trilogin om ”att vara människa”. Men svensk är inte liktydigt med människa. Är svensken ens människa? för att låna från en läsvärd bok med samma titel. Mitt svar är som svenskens: nja. Den fråga Andersson lämnar till oss och som dröjer sig kvar är: i vilken utsträckning är vi fångar under kulturen?

Roy Andersson bråkar alltså i sina filmer med svenskheten, kanske allra mest explicit i denna. Som i scenen där Karl XII bokstavligt talat rider in på en bar för att få sig ett glas bubbelvatten och ragga på en ung man i baren. Spekulationerna kring om Karl XII var homosexuell har några år på nacken och retar förstås gallfeber på var och varannan ”patriot” var gång den luftas. Här är det inte ens en antydan.

Många av Anderssons karaktärer är smått apatiska eller vilse, nedsläppta i en värld bortom deras kontroll. Men jag tror att han vill säga att de har ett val; frågan är bara om de har ork att välja. För vi – åtminstone vi som tillhör normen – behöver sällan göra några avgörande val. Vi har det ju ändå ganska bra. Jo, jag sa att vi har det ändå ganska bra.