Vissa filmer är ren poesi. En av höstens bästa dokumentärer handlar om musikern Nick Cave, men ännu mer om musikens förtrollande kraft, om minne, liv, död och skapandets villkor. Det är oupphörligt fascinerande.

Nick Cave slog igenom på 1980-talet med banden The Birthday Party och sedan The Bad Seeds men är varken då eller nu känd hos en större allmänhet. Hans texter är för absurda och morbida, han är och kommer nog alltid att vara för skruvad för den breda smaken. Närmast ett bredare genombrott kom han genom duetten med Kylie Minogue, låten Where the wild roses grow (1996). Det var ”en väldigt speciell tid” som han minns det, konstigt att plötsligt vara så uppmärksammad, säger han.

Om detta och mycket mer berättar Nick Cave i 20 000 days on earth, som istället för ett klassiskt talking heads-grepp där olika personer berättar om artisten i fråga ger en mer konstnärlig, meditativ och nästan interaktiv upplevelse där Cave genom att utforska sig själv, sin bakgrund och sin karriär med hjälp av gamla kompisar, en psykolog och tonvis med gamla klipp (karln har ett eget arkiv och egna arkivarier) faktiskt får något sagt om oss alla.

Han reflekterar hela tiden över låtskrivandet, scenpersonan och -upplevelsen, sångens betydelse. Drivkraften är att uppnå en känsla av transformering, det handlar om att förvandla sig till någon annan för en stund. Det är därför han håller på. Jag tror att många musiker och skådespelare känner igen sig i de här tankarna.

Alla klipp från konserterna gör det tydligt att Nick Cave för fansen är en magiker, en existentialismens musikaliska överstepräst som gör outplånliga avtryck med sina ruskiga sagoberättelser. Han sjunger om gud och djävulen men i hans eget liv finns ingen plats för religion. Efter att ha gjort upp med heroinet verkar han helt och fullt sätta sin tro till musiken.

Men det finns en ömsint, nästan sorgsen klang filmen igenom. Våra flyktiga liv vore inget utan våra minnen. Men också de ska blekna en dag. Därför behöver vi sångerna, resonerar Cave.

I låtskapandet ser han ett försök att fånga och återberätta minnen och genom att skapa fiktiva världar av personliga upplevelser som skruvats ett par varv blir han en förmedlare av något kollektivt, en egen mytologi där Hanna Montana och Miley Cyrus kan gå sida vid sida med den amerikanska bluesmusikern Robert Johnson som dog 1938 (lyssna på Higgs Boson Blues).

Hur mycket Cave befinner sig i den verkliga verkligheten i relation till de fiktiva världarna är oklart. En kväll äter han pizza framför Gudfadern tillsammans med barnen, men han verkar onekligen trivas bättre i sina låtsasvärldar.

Med en drastisk bild illustrerar han vad musikskrivandet i grunden innebär för honom: Släpp loss ett barn hos en mongolisk psykopat och skicka in en clown på en trehjuling. Om det inte fungerar: skjut clownen.

Musik handlar om att skapa kontrapunkt, föra samman element som det slår gnistor om när de möts. När musikens motsvarighet till David Lynch låter element från olika epoker mötas i en text och blandar genrer som postpunk, jazz, blues, rock och psalmer försöker han just överraska, skaka om. Kanske helt enkelt göra oss medvetna om att vi lever.