Det finns en stark tendens i samtiden att återupprätta 1960- och 70-talets stora svenska artister. Det handlar nog lika mycket om pengar som om att berätta bra historier. Både Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk har fått sina liv ompaketerade i spelfilmer, troligen med resultatet att de gamla plattorna åter börjat sälja.

Bioaktuella Tusen bitar är en del av trenden, även om det nu handlar om en dokumentär. Musikfilmer säljer, och det kommer även denna att göra. Björn Afzelius var under sina glansdagar en av landets bäst säljande artister.

Den bild av Afzelius som framträder i filmen – en känslomässigt låst, ständigt turnerande och notoriskt otrogen kvinnokarl – liknar många andra folkkära manliga artisters levnadshistoria. Men här har vi också den outtröttlige befrielsekämpen som personifierade begreppet solidaritet, med en intellektuell hederlighet som många av hans samtida saknade.

När andra inom vänstern okritiskt stödde Kuba kunde Afzelius plötsligt ge ut en bok och säga: jag hade fel, det var inte paradiset som jag trodde. Det kostade förstås både vänskap och rykte; ett sådant beslut kräver integritet och mod. Kuba, som dessutom var en av hans favoritplatser på jorden. ”Det var så typiskt Björn”, konstaterar Mikael Wiehe i filmen.

Björn Afzelius kunde vara både folklig och revolutionär. Synen på konst som något förfinat är ett bedrägeri, verkar Afzelius ha tyckt och kritikernas syn på hans val av ”låga” genrer (country, dansband) handlar förstås om klass. Det perspektivet hade gärna fått understrykas mer i filmen. Nu antyds det bara. I den roligaste scenen dansas det pardans i salong medan bandet lirar Till min kära från scenen:

Se dej omkring, se dej omkring i världen:

Människor slåss, kämpar i hela världen.

Se på Vietnam och se på Nicaragua!

Se på Zimbabwe och på El Salvador!

Låten gavs för övrigt ut på Bert Karlssons skivbolag. Motvilligt – men det var ju en hit. Kapitalister har inga problem att sälja kommunismen, så länge den säljer.

Filmen slår an väldigt grundläggande känslor – sorgen över att tiden plötsligt går så fort, rädslan över en oförklarlig sjukdom, döttrarnas saknad efter den bortgångne fadern. Det är många gånger svårt att hålla tillbaka tårarna.

Men narratologiskt och dramaturgiskt är Tusen bitar en konventionell, strömlinjeformad dokumentär. Perspektivet ”älskad av folket, hatad av kritikerna” är långt ifrån nyskapande och frågan ”vem var han egentligen?” är en rätt banal utgångspunkt som inte alltid engagerar. Afzelius tragiska förhållande till mamman och relationerna till flickvännen Marianne Lindberg de Geer respektive mentorn Mikael Wiehe är intressanta, men grävandet i minnesbrunnen blir ibland lite väl navelskådande.

Jag hade gärna sett mer politik och mindre person. I sina bästa stunder lyckas regissörerna göra det personliga allmängiltigt, men att spela på känslor är vanskligt och känns ibland utstuderat. Filmens ensidiga fokus på karriären skymmer tidsandan, solidaritetsarbetet och låtmaterialet.

Samtidigt är Afzelius och alla efterlevande så älskvärda att det är svårt att värja sig. Sammantaget är det en mycket sevärd film, jag hoppas bara att intäkterna hamnar i rätt fickor.