Men detta ska inte handla om behovet av medborgarlön utan om ungdomsidrottens baksida, utslagningen. Elitsatsningen bland ungdomar handlar inte bara om några få klubbar med elitlag på seniornivå. Även om dessa kanske går längst, så är det till exempel inom fotbollen helt normalt även för mindre klubbar att ställa de sämre åt sidan i 10-årsåldern.

I innebandy betalas övergångsavgifter redan när barnen är 12-13 år. Ishockeyn sägs vara än värre. Åtskilliga är de ungar som knäcks på grund av ledare som prioriterar kortsiktiga idrottsliga framgångar framför barnens välbefinnande. Barn som inte får vara med alls eller bara vara med på träning och i övrigt nöta avbytarbänken. Är man cynisk så kan man konstatera att ungarna tidigt fostras och förbereds för det samhälle som de växer upp till.

Men är det så vi vill ha det? Det finns gott om forskning som visar att den som klassas som sämre också blir sämre och den som klassas som bättre faktiskt också blir bättre. Redan i tidiga år fastställs alltså ungarnas roller i hierarkin. Redan innan de fyllt tvåsiffrigt definieras de i bra och dåliga.

Idrottsrörelsen slår sig ofta för bröstet och säger att den är en fostrande rörelse. Och för många kan den ha minst lika stor betydelse som skola, fritids, dagis eller fritidsgård. I de verksamheterna skulle vi dock aldrig acceptera aktiviteter som bygger på den slags utslagning som anses helt normal i idrottsrörelsen. Varför gör vi då det när det gäller ungdomars idrottande?

En förklaring är troligen just att det till så stor del bygger på ideellt arbete. Dels ligger det nära till hands att tro att professionella pedagoger kan hantera denna typ av frågor bättre. Dels är det lättare att ställa krav på verksamheter där resurserna uteslutande kommer från det allmänna. Om det allmänna står för fiolerna så ska verksamheten också vara öppen för alla.

Men även om den största delen av resurserna i ungdomsidrotten är de ideellt arbetande ledarna så läggs det också rikligt med allmänna medel på den. Dels i direkta bidrag, dels i subventionerade hallar, bollplaner et cetera. Är det rimligt att våra skattemedel ska gå till verksamhet som mer eller mindre stänger ute vissa? Som inte anstränger sig för att alla ska kunna vara med, utvecklas, känna gemenskap och ha kul?

Politiker ska inte lägga sig i och försöka styra folks liv. Men så länge bidrag betalas ut till ungdomsidrotten bör ett minimikrav vara att alla ska kunna få vara med på lika villkor och utifrån sina möjligheter. De som inte uppfyller kraven håller på med elitverksamhet och bör då också finansiera det med de pengar som elitidrotten drar in.