Hur många ”objektiva” journalister tål Sverige?
Problemet med den objektiva journalistiken är att den är lika objektiv som journalistiken i Sovjet var sann, skriver Lennart Fernström.
I Sovjet var kommunistpartiets tidning Pravda, ”sanning” på svenska, den stora dominerande tidningen. I dagens Sverige används inte ordet ”sanning” som etikett på journalistiken, men väl ”objektiv”. Den objektiva journalistiken är utgångspunkten på journalisthögskolorna och alla de stora medierna har det som honnörsord.
Problemet med den objektiva journalistiken är att den är lika objektiv som journalistiken i Sovjet var sann. Det som följer mainstream och maktens uppfattning är det som ses som objektivt och det som avviker uppfattas som vinklat. När vi startade Fria Tidningar och 2001 började ge ut Stockholms Fria Tidning så var det bland annat utifrån en kritik mot mainstreammedia som under flaggen objektivitet satte inriktningen på samhällsdebatten.
Under 1990-talet brukade DN fråga folk om de trodde att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010, såsom hade beslutats i samband med folkomröstningen. Eftersom många, på goda grunder har det visat sig, inte litade på politikernas löfte svarade en majoritet nej. DN:s rubriker blev utifrån det att majoriteten inte ville att kärnkraften skulle avvecklas till 2010, trots att det inte alls var den frågan som folk hade svarat på.
På liknande sätt gjordes opinionsmätningar där frågan var om folk var för eller emot djurförsök i medicinskt syfte respektive kommersiellt syften. Redan i frågan blev alltså den objektiva sanningen att läkemedelsindustrin inte är kommersiell utan ideell.
Ekonomisk tillväxt var i media överlag något objektivt bra. När det var hög tillväxt rapporterades det som något positivt och när det var svag tillväxt var det negativt och diskussionen fördes utifrån hur vi ska få fart på den. Aldrig ställdes frågan: är ekonomisk tillväxt bra och något vi ska eftersträva? Det senare är något som vi i högsta grad lever med även i våra dagar. Och när bilfabriker läggs ner beskrivs det som något objektivt dåligt, medan det är en framgång när ”vi” säljer stridsplan ute i världen.
Men det stannar inte där. De som sätter objektivitetsflaggan högst är public service. Och i sin iver att vara objektiva har framför allt SVT trampat rejält snett gång på gång. Tydligast blir det när det gäller bevakningen av SD och frågor som rör rasism. Frågeställningen ”Hur mycket invandring tål Sverige?” i en partiledardebatt häromåret och rapporteringen från nazistattacken i Kärrtorp häromveckan är bara två exempel på det.
I inget av fallen var det osanningar som framfördes, men genom en oerhört vinklad fråga respektive utelämnande av väldigt centrala fakta så spelade SVT på rasisternas planhalva. Utifrån ivern att vara objektivt neutral och inte särbehandla SD respektive nazisterna så tappade SVT balansen och hamnade i rasisternas knä.
Ingen människa är objektiv, vi färgas alla av vår bakgrund, våra upplevelser, vår omgivning och vår ideologiska grundsyn. Och journalister är, tro det eller ej, människor. Att som många journalister och en stor del av media låtsas vara objektiva är därför att lura både sig själv och läsarna/lyssnarna.
Nyhetsjournalistik bör vara saklig, tillförlitlig, noggrann, faktabaserad och inte minst låta så många sidor som möjligt komma till talls (två räcker sällan om en vill få en hel bild av en fråga). Självklart bör därför SD, som ett av riksdagspartierna, komma till tals i SVT. Och ja, även invandringsfrågan som är deras profilfråga bör tas upp i de politiska debatterna, vilket var det som SVT försvarade frågan i debatten med. Men det är inte samma sak som att välja rasisternas frågeställningar, deras vinklingar och problemformuleringar.
I Kärrtorpsfallet blev rapporterandet till och med djupt osakligt eftersom det framställde händelsen som att två likvärdiga grupper på ett likvärdigt sätt börjat bråka med varandra. I sin iver att inte säga något annat än det som kunde ses som objektivt utelämnade SVT helt enkelt de viktigaste delarna av nyheten. Pravda hade inte gjort det bättre.
Att ha en saklig och tillförlitlig nyhetsrapportering är något helt annat än den så kallade objektiva journalistiken, ja, i vissa fall raka motsatsen till den. Kanske är det dags att vi ställer oss frågan: hur mycket ”objektiv” journalistik tål Sverige?
Lennart, som för 15 år sedan tog initiativet till Fria Tidningar, lämnar kooperativet i slutet av januari eftersom den nya ledningen inte vill ha honom kvar. Istället avser han att börja om med några vänner och starta en ny tidning.