Om du tänker efter så har du massor med uppgifter att göra hemma. Och bara för att du är arbetslös eller pluggar så försvinner inte de uppgifterna. För hemma väntar disk som ska diskas, hem som ska städas, ledsen kompis som ska ringas och tröstas, barn som ska matas. Alla de här små vardagliga sakerna som vi gör utan att tänka närmare på det. Men, om vi inte gjorde allt det där lilla extra, vad skulle då hända med vårt samhälle?

På jobbet gör vi en massa saker som fyller en enorm funktion. Förutom de arbetsuppgifter vi är tilldelade gör vi en massa extraarbete. Vi kokar kaffe, snackar med arbetskamraterna om deras sorger och glädjeämnen, ställer upp för varandra när det krisar, jobbar över, jobbar extra.

Inom vårdyrkena är det ännu mer tydligt. Förutom att man vårdar människor rent fysiskt så gör man en massa saker som inte står i något avtal, saker som man bara gör på slentrian:

Man rättar till nattskjortan så att den inte ska skava, läser en saga i stället för att ha kafferast, sjunger lite Evert Taube för Märta för det tycker hon om, tröstar oroliga anhöriga. Alla de här sakerna är absolut nödvändiga, för vårdtagarnas välbefinnande och för att vi ska trivas med vårt arbete, så det inte ska kännas helt omänskligt.

Problemet är att allt det här immateriella extraarbetet aldrig värderas. Det ses inte ens som ett arbete, och det finns en tyst överenskommelse om vilka som ska genomföra det. På något sätt förutsätter man att den här servicen bara ska tillhandahållas och att den inte behöver betalas för.

Det här är inte så konstigt. Kapitalismen kräver att en viss del arbete är oavlönat och eller lågavlönat. Skulle vi få betalt för det totala arbete som krävs för att producera en vara eller tjänst skulle företagen inte kunna gå med vinst. Därför krävs det att det finns en grupp som alltid tar ansvaret för det arbetet vare sig det är oavlönat eller lågavlönat. Det krävs också att det finns en annan grupp som drar nytta av det här arbetet på ett personligt plan och därför försöker hålla den första gruppen på plats.

För att ändra på folks mentalitet tror jag att det krävs en förändring av deras materiella förhållanden. Hemarbetet och det immateriella arbetet borde inte stjäla tid från läsning, tv-tittandet eller tuppluren på soffan. Det arbetet borde så klart vara inkluderat i det vanliga arbetet. På så sätt skulle det kanske vara lättare att se det som ett arbete och därmed göra det lättare att värdera.

Så därför kanske inte lösningen är sex timmars arbetsdag. I stället kanske vi alla borde börja jobba heltid. En heltid på åtta timmar, inkluderat att hämta ungarna på dagis, ta bussen till jobbet, äta lunch, fixa jobbpresentationen när ungarna lagt sig och allt annat som krävs för att hålla produktionen igång.

Självfallet med bibehållen lön.

Min paroll inför 8 mars är därför: Upp till kamp för åtta timmars arbetsdag.

Sen kan vi se hur länge kapitalismen håller ut.