Synpunkten


Maud LIndström
Fria.Nu

Berättaren har ordet!

Så var den över, Internationella kvinnodagen. Demonstrationer och kamp, fest och glam, men som alltid också tårar.

Jag gråter jämt på Internationella kvinnodagen. Dels för att budskap som solidaritet, frihet och systerskap som man trodde passerat bäst-före-datum för årtionden sedan återuppstår och får nytt liv i potatistryck på hemmagjorda banderoller och t-shirtar, på affischer, i slagord.

Men mest av allt gråter jag på feministfestivalerna som anordnas över hela landet i samband med firandet. Omgiven av coola brudar som har glömt bort att vara fina, duktiga och snälla, och trotsar alla utseendefixeringskrav med motståndsstrategier i form av håriga armhålor och orakade ben bölar jag så att tårarna sprutar ned i min tallrik med ekologisk linsgryta, som jag köpt till självkostnadspris.

När Teater Skrämselhicka i Uppsala spelar en sketch om timvikarier som slåss för att komma först till telefonen klockan fem över sju en onsdagsmorgon när vikariepoolen ringer.

När Fittcrew Ballet i Göteborg trotsar alla normer och regler om vem som får dansa break dance, och skiter i att det kanske finns massa snubbar som är bättre.

När Frida Selander i Umeå spelar skitig gubbrock.

När Teater Lacrimosa i Stockholm sätter ord på tjejers ångest över att inte duga. För att min egen verklighet en sketen gång om året får ta plats i strålkastarljuset och berättas på en scen.

Den allmänmänsklige genomsnittsberättaren är en man. Oftast är han pinsamt omedveten om det själv, men i sin berättarposition har han makt att definiera verkligheten; vilka som ska räknas som Vi och vilka som är De Andra; vad som ska räknas som bra och dåligt helt utifrån sina egna erfarenheter och specifika perspektiv.

"Så allmän blir mannen att kvinnan tycks vara den enda som har ett kön" skriver Simone de Beauvoir och slår huvudet på spiken: män blir både män och människor, och deras berättelser därmed angelägna för alla.

Kvinnor däremot, reduceras till kön och deras berättelser till en kvinnors angelägenhet.
Som avvikare från normen har man lärt sig allt om hur den fungerar. Som tillhörande normen har man oftast svårt att se att den ens finns där.

Trots att kritiken emellanåt varit överdrivet raljant är det inte helt oförtjänt som debatten stormat kring Ulf Lundell som ärkepatriark de senaste åren. Hur pinsamt omedveten han själv än är om det, är hans berättelser nämligen inte allmänmänskliga. Vi är många som inte trivs särskilt bra i hans "öppna landskap".

En del tror helt felaktigt att Internationella kvinnodagen är en dag då det är kvinnornas tur att bestämma över männen, eller då män ska vara lite extra snälla mot sina fruar och uppvakta dem med en blomma. Internationella kvinnodagen är i själva verket en symbolisk och historisk politisk dag då allt arbete vi gör för att uppnå jämlikhet och rättvisa de andra 364 dagarna om året uppmärksammas och firas.

Arbetet för att uppnå samma medborgerliga rättigheter som män, inte bara på pappret utan också i verkligheten; rättigheter som borde ha varit självklara för länge länge sedan, som lika lön och makten över våra egna kroppar. Men också arbetet med att invadera era teatrar. Era scener. Er gubbrock. Er kultursfär.

Ett efter ett ska vi invadera alla era inpinkade områden tills det inte finns någon manlig norm kvar. Tills mannen inte är lika med människan längre. Tills det erkänns att mäns berättelser är precis lika könsspecifika som kvinnors. Eller omvänt: tills kvinnors berättelser är precis lika allmänmänskliga som mäns!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Sträck ut en hand, Ohly!

Till min förvåning var det grabbarnas Kvällsöppet på tv 4 som gav plats åt ett både oberoende och självrannsakande samtal om (S) och de röd-grönas läge härom kvällen. Ingen pajkastning, ingen debatt utan ett samtal. Herrarna Greider, Stjernqvist och Törnman våndades över de dåliga opinionssiffrorna, flankerade av SSU:s Jytte Guteland som förtvivlat försökte få tv-programmet att handla om sakpolitik; de utförsäkrade, de många unga arbetslösa och skolan.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Med fittan i ansiktet

'Kul! Skitbra!' Eftersom jag inte har någon tjusig merchendiseperson från skivbolaget med mig, står jag själv och försöker kränga plattor och t-shirts till en snål och småpackad men entusiastisk Stockholmspublik efter min och komikerparet Nour & Cissis Riksteaternproducerade och rätt provokativa feministiska humorföreställning Almost Like Boys på Kägelbanan. Följaktligen är det också jag som får ta emot både ris och ros från åskådarna medan de andra varvar ner med varsitt glas vin i logen. Så nu står han här, en kille i 25-årsåldern, och vill lätta sitt hjärta. Jag märker direkt vart han vill komma. 'Kul! Skitbra! Men.. ehh.. ja, jag tänkte på det här med din låt om att man inte ska lita på män, och det där med att skoja om att killar inte får upp den... alltså, killar har det ju inte så lätt heller, med alla krav och så...' 'Det är vi fullt medvetna om', svarar jag med pedagogisk ton, 'men just den här föreställningen handlar inte om det. Men du kan ju skriva en låt om de frågorna.' 'Nej, alltså, jag menar inte så! Det var verkligen jättebra! Min tjej tyckte att ni var jätteroliga! Du... vad kostar skivan?'

Synpunkten
:

Mansförtryck och kvinnovälde?

'Glöm inte bort den tjocke killen i 4B!' Meningen står nedklottrad med min egen handstil i ett av anteckningsblocken från när jag läste genusvetenskap vid Karlstads universitet, som en liten påminnelse till mig själv: män som grupp må vara överordnade kvinnor som grupp, men det gäller inte alla individuella män och kvinnor i alla situationer alltid. Den tjocke killen skulle symbolisera alla de män som inte upplever sig ha någon makt, varken över kvinnor eller andra, och som straffas därför att de avviker från normen för manlighet. Men när jag såg Pär Ström, antifeminist och författare till Mansförtryck och kvinnovälde, debattera jämställdhetspolitik i tv för ett par veckor sedan blev det smärtsamt uppenbart att både jag och den feministiska rörelsen drabbats av oroande kraftig minnesförlust.

© 2024 Fria.Nu