Jag gråter jämt på Internationella kvinnodagen. Dels för att budskap som solidaritet, frihet och systerskap som man trodde passerat bäst-före-datum för årtionden sedan återuppstår och får nytt liv i potatistryck på hemmagjorda banderoller och t-shirtar, på affischer, i slagord.

Men mest av allt gråter jag på feministfestivalerna som anordnas över hela landet i samband med firandet. Omgiven av coola brudar som har glömt bort att vara fina, duktiga och snälla, och trotsar alla utseendefixeringskrav med motståndsstrategier i form av håriga armhålor och orakade ben bölar jag så att tårarna sprutar ned i min tallrik med ekologisk linsgryta, som jag köpt till självkostnadspris.

När Teater Skrämselhicka i Uppsala spelar en sketch om timvikarier som slåss för att komma först till telefonen klockan fem över sju en onsdagsmorgon när vikariepoolen ringer.

När Fittcrew Ballet i Göteborg trotsar alla normer och regler om vem som får dansa break dance, och skiter i att det kanske finns massa snubbar som är bättre.

När Frida Selander i Umeå spelar skitig gubbrock.

När Teater Lacrimosa i Stockholm sätter ord på tjejers ångest över att inte duga. För att min egen verklighet en sketen gång om året får ta plats i strålkastarljuset och berättas på en scen.

Den allmänmänsklige genomsnittsberättaren är en man. Oftast är han pinsamt omedveten om det själv, men i sin berättarposition har han makt att definiera verkligheten; vilka som ska räknas som Vi och vilka som är De Andra; vad som ska räknas som bra och dåligt helt utifrån sina egna erfarenheter och specifika perspektiv.

"Så allmän blir mannen att kvinnan tycks vara den enda som har ett kön" skriver Simone de Beauvoir och slår huvudet på spiken: män blir både män och människor, och deras berättelser därmed angelägna för alla.

Kvinnor däremot, reduceras till kön och deras berättelser till en kvinnors angelägenhet.
Som avvikare från normen har man lärt sig allt om hur den fungerar. Som tillhörande normen har man oftast svårt att se att den ens finns där.

Trots att kritiken emellanåt varit överdrivet raljant är det inte helt oförtjänt som debatten stormat kring Ulf Lundell som ärkepatriark de senaste åren. Hur pinsamt omedveten han själv än är om det, är hans berättelser nämligen inte allmänmänskliga. Vi är många som inte trivs särskilt bra i hans "öppna landskap".

En del tror helt felaktigt att Internationella kvinnodagen är en dag då det är kvinnornas tur att bestämma över männen, eller då män ska vara lite extra snälla mot sina fruar och uppvakta dem med en blomma. Internationella kvinnodagen är i själva verket en symbolisk och historisk politisk dag då allt arbete vi gör för att uppnå jämlikhet och rättvisa de andra 364 dagarna om året uppmärksammas och firas.

Arbetet för att uppnå samma medborgerliga rättigheter som män, inte bara på pappret utan också i verkligheten; rättigheter som borde ha varit självklara för länge länge sedan, som lika lön och makten över våra egna kroppar. Men också arbetet med att invadera era teatrar. Era scener. Er gubbrock. Er kultursfär.

Ett efter ett ska vi invadera alla era inpinkade områden tills det inte finns någon manlig norm kvar. Tills mannen inte är lika med människan längre. Tills det erkänns att mäns berättelser är precis lika könsspecifika som kvinnors. Eller omvänt: tills kvinnors berättelser är precis lika allmänmänskliga som mäns!