Världens chans, tycker Sida och UD om FNs millenniemål. Svälten och fattigdomen ska halveras till år 2015. Kan någon vara nöjd med det? Kan vi låta den andra halvan, 400 miljoner människor, bara dö? Och även om vi skulle acceptera målen, kan vi då tro att makthavarna den här gången gör vad som måste göras?

Målen, som kom till på FNs konferens inför millennieskiftet, är mindre radikala än vad världens ledare tidigare lovat. Redan på sjuttiotalet skulle all fattigdom raderas inom ett decennium eller två. Skillnaden mellan fattig och rik skulle minska. Men i stället ökar fortfarande klyftorna i världen och fortfarande, år 2005, lever mer än en miljard människor på mindre än en dollar per dag.

Ytterligare en konferens med tomma ord var uppenbarligen omöjligt den här gången. Så till slutdeklarationen för millenniekonferensen fogades åtta konkreta mål som ska vara uppfyllda senast 2015.

Och något har ändå hänt. I höstas kom Lulas och Chiracs utspel om globala skatter. Presidenterna kunde tänka sig skatt såväl på valutaspekulation som på flygresor eller vapenhandel för att finansiera millenniemålen. De har fått stöd av en lång rad statschefer, bland andra Tony Blair.

Inför G7-mötet nyligen ville Blairs finansminister Gordon Brown att Afrikas skulder skulle skrivas av helt och hållet. Också det ett sätt att indirekt finansiera millenniemålen. Visserligen nådde Brown inte ända fram, men att G7 enades om att skriva av skulderna 'upp till 100 procent' är ändå mer än man kanske kunde förvänta sig.

Jo, något har ändå förändrats i det internationella samfundet. Irak har hållit något slags val. Det råder just nu töväder mellan Israel och Palestina. President Bushs försök att krigshetsa mot Iran får inget stöd. Det är inte längre politiskt opportunt att försöka slå ut terrorismen med militära medel. Möjligen växer i stället insikten att en gemensam säkerhet kräver politiska lösningar som ger de fattigaste hopp. Vilket också det skulle tala för att man vill ta millenniemålen på allvar.

Hur ser i så fall oddsen för att lyckas ut? Världsbanken sa i höstas att millenniemålen kommer att uppfyllas med råge. Men deras positiva prognos bygger på att Kinas exceptionella tillväxt fortsätter i samma takt fram till 2015. Vilket väl ingen tror.

FNs eget The Millennium Project konstaterade nyligen att utvecklingen går på tok för långsamt. Fattiga länder behöver massivt ökat bistånd till

infrastruktur för att deras industrier ska ha någon chans på en öppen världsmarknad, menade man.

WTO skulle kunna leverera schyssta villkor som ökade u-länders möjligheter att bekämpa fattigdomen. Och då pratar vi inte bara slopade EU-stöd till jordbruket. Men där händer ingenting just nu. Där finns verkligen världens chans för det politiska etablissemanget att visa uppriktigt god vilja.

Kommer då millenniemålen att bryta nacken av fattigdomen? Knappast. Däremot ger målen många tillfällen att tvinga upp frågorna på agendan de närmsta åren. Och kanske, kanske kan de också, i stället för neokonservatismens svartvita 'är ni inte med oss är ni emot oss', hjälpa till att ge plats för en djupare insikt om vad som behövs för en hållbar värld åt alla.