Regeringens mål är att höja det statliga biståndet till 1procent av BNI. Det är statusmässigt viktigt: Sverige kan stoltsera med att vara bland de bästa i världen på att ge. Och det är såklart viktigt att med exemplets makt få också andra länder att lätta på plånboken. Hade alla rika länder åtminstone orkat upp till FN:s miniminivå om 0.7 procent vore många av världens fattigdomsproblem lösta.

Fast storleken är inte allt. När väl pengarna finns på plats börjar de verkliga problemen.

Tänk er att Sverige ger några tiotals miljoner kronor till ett landsbygdsutvecklingsprojekt i Zambia. Självklart vill då svenska skattebetalare i efterhand veta att pengarna gick till rätt saker och inte smusslades undan i korrupta regenters fickor. Därför följer villkor med pengarna. Rimligt, eller hur?

Det tycker skattebetalare i England, Holland, USA, Japan också.

Okej, tänk dig då att du sitter på regeringskansliet i Lusaka och ska ta emot bistånd från alla dessa länder. Bara att hålla reda på vilka pengar som kommer varifrån, vart de ska och med vilka specificerade uppföljningskrav, kostar skjortan. Och om jag satt på det här kansliet i Lusaka skulle jag dessutom gnissla tänder över att de här utlänningarna från Nordpolen tror sig veta bättre var pengarna gör mest nytta än vi zambier själva.

Därför är det bästa biståndet inte det som öronmärks till specifika projekt, utan det som går direkt in i statskassan i fattiga länder. Inget byråkratiskt krångel och full frihet att kanalisera pengarna rätt för dem som vet bäst. Fast den sortens bistånd gillar inte svenska skatte-

betalare något vidare.

Då finns det andra vägar att gå.

Ett av de svåraste hindren för de fattiga ländernas utveckling är epidemier. Malaria skördar på tre månader lika många offer som hela tsunamikatastrofen. Botemedel finns men det behövs idag mycket forskning för att få fram effektivare mediciner. Ett högprioriterat område för läkemedelsföretagen? Nja. Inte mer än 10 procent av deras forskning ägnas åt tropiska sjukdomar. Den tilltänkta konsumentgruppen är inte tillräckligt köpstark för att företagen ska kunna ta hem utvecklingskostnaderna. Cyniskt? Ja, men så fungerar ju nu det handelssystem som framförallt vi i den rika världen drivit fram.

Frivilligorganisationer i alla ära, men stora satsningar till offentliga forskarmiljöer med fokus på tropiska sjukdomar skulle vara ett många gånger effektivare bistånd än flera av de projekt myriaden av enskilda organisationer driver idag.

Likaså energi: solen är den energikälla vi så småningom måste vända oss till för att få en långsiktigt hållbar energiförsörjning. Varför inte börja i u-länderna? Redan till FN:s miljökonferens i Johannesburg 2002 föreslog Världsnaturfonden med flera en storsatsning på alternativ energiförsörjning till u-länder. Det skulle skapa en win-win-situation, eftersom den övervägande kunskapen finns i i-länder och forsknings-

anslagen därför skulle hamna här.

Det vore nyttiga hål att stoppa nya biståndsmiljoner i.