Ja, då fick man då äntligen läsa om Hassela på ett sätt som man förstår i SFT. Jag var i Hassela på 1980-

talet, bjuden dit av skolan ett av mina barn gick i. Jag fick resan i bonus, för att jag hade varit en aktiv och intresserad förälder. Skolan hade anammat Hasselas idé om kamratstödjare och tog klass 8 dit varje vinter, för att ge dom information om narkotika och förebygga problem i skolan samt åka slalom i Hasselas skidresort.

Först fick jag höra talas om Hassela när en personal därifrån kom till vår förortsbio för att prata om projektet. Jag hade då i skolan fått en röd bok där metoder och förhållningssätt presenterades på ett för mig väldigt bra sätt. Hassela blev för mig något utöver det vanliga och jag var jättespänd på att träffa någon som arbetade där. Mitt hjärta slog tusen slag i minuten inför föredraget - och det var bra! Mannen beskrev hur man omformade individen till att bli en vanlig samhällsmedborgare, som genom social träning och professionell kompetens skulle kunna leva ett vanligt, om dock Svenssonliv. Ha ett jobb, gå ut och dansa och umgås med kompisar. Ett vanligt liv och vara nöjd med det. Det lät bra! Vad är det för fel att erkänna att man är en vanlig hederlig arbetare? Inget.

Sen blev jag bjuden till Hassela och gissa om jag var glad! Jag var lyrisk inför att träffa KA Westerberg, den för mig viktigaste personen, hjälten med rutiga flanellskjortan, det vildvuxna håret och det ödmjuka leendet! Ja, så tänkte jag - innan jag kom dit i verkligheten.

Ju närmare vi kom, desto större blev spänningen inför mötet med KA Westerberg, som var den enda jag var nyfiken på. Vi stannade på grusplanen utanför anläggningen och klev in i huset. Inne i köket sitter KA Westerberg på en hög stol, tillbakalutad mot en disk, iklädd en orange keps tufft nedtryckt i pannan, med guldhalsband om halsen och ser på oss med korslagda vippande ben och lite tillbakalutat huvud, för att se oss under skärmen. Han tog ingen i hand, tror inte ens att han presenterade sig, men jag, nyfiken som vanligt, började pratat lite med honom och samtalet rörde sig mest om hans fru, bilar, hans hjärtproblem och andra vanliga saker. Min besvikelse var enorm, redan där! Sen blev vi visade runt i anläggningen. KA Westerberg såg vi aldrig mer. Vi fick se gymmet och rummen där de intagna bodde, vi fick gå rakt in, utan att knacka på och titta på alla deras ägodelar, som låg prydligt på rad, släta överkast, raka mattor, sterila miljöer.

Nästa dag fick jag se att dessa prydliga rum revs ut på allt sitt bohag, för att sedan läggas tillbaka igen, allt i en perfekt ordning. Tvätta golv, renbädda, putsa skor, skaka mattor - samma dag ut och dag in. Matsalen var däremot mycket illaluktande och rökig.

Vi fick några föreläsningar av en anställd där han förklarade metodiken. I korthet handlade det om att en narkoman lever i misär, oreda och utan regler. Man såg personens liv som ett inspelat band, där ingenting var bra, det gällde att radera bandet och ersätta det med annat, bättre material. Så långt, kunde jag förstå tanken. Man skulle ersätta den befintliga skiten med bättre grejer!

Mina känslor sjönk mycket på Hassela, jag fick en klump i magen och jag tänkte: måste man ändra om en persons yttre, för att förändra det inre? Är det inte med kärlek och accepterande av personens situation, som man ändra livssituationen? Måste en person klippa sitt långa fina hår, ta bort sitt örhänge, sitt skägg och sina kläder, bli som alla andra, för att lyckas? Jag tvivlar! OK, jag kan förstå tanken, men jag gillade inte det jag såg. Jag gillade inte KA Westerbergs uppsyn heller. Tuff och arrogant föreföll han mig.

Tyvärr måste man använda hårda metoder ibland, det förstår jag, men med alla som reagerat över Hasselas metoder kan det inte vara en tillfällighet att också jag reagerade när jag var där.

Nej, det finns andra vägar - mer sanningsenliga. Det måste det finnas. Att använda förtryck, glåpord och förnedrande metoder och sen kräva tacksamhet tillbaka, rimmar dåligt i mina öron.