Om det är så att missbrukaren har sig själv att skylla och därför måste ta konsekvenserna av sitt val att missbruka så är det till slut en lättnad för de anhöriga. Då behöver man kanske inte anklaga sig själv för vad man skulle gjort annorlunda? För ingen anhörig vill väl att det egna barnet ska börja att använda droger eller missbruka på annat sätt?

Men det är svårt att förstå att barnet måste ta ansvar för sitt eget liv och att de ändrar sitt beteende när deras mått är rågat. Det är svårt att vänta på den stunden för en anhörig. Det är svårt att inte anklaga sig själv för att ens barn har valt att börja med droger.

Det är svårt att vara anhörig till en missbrukare. Man går igenom många stadier. Först vill man inte se, sedan förnekar man. Det tar några år. Sedan hoppas man att barnet ska ta sitt förnuft till fånga. Det händer sällan.

Det är sant att man inte kan prata med en missbrukare. Inte umgås som vanliga människor. Först förstår man inte varför, men den dagen man förstår är måttet är rågat och man känner faktisk att det är individens eget val att fortsätta använda droger.

Föräldraföreningen mot narkotika säger: 'Låt de hopplöst förlorade gå sitt självvalda öde till mötes, för att gestalta ett varnande exempel'. Det är så det känns för en anhörig till slut.

Om vi ska omhänderta varenda narkoman med tvång, avgifta dem med tvång eller ge dem rena sprutor och hjälpa dem att trappa ner, måste vi ge ett attraktivt alternativ. Vilket är det alternativet? Man måste kunna erbjuda äkta kärlek, en meningsfull tillvaro, som dessutom är äkta vara, en trygg boendemiljö, ett bra jobb och samma möjligheter som alla andra. Kan vi det?

Har vi någon bra, fungerande modell? Och hur illa åtgången ska man vara för att få vård?

Allt känns hopplöst och för jobbigt till slut. Så det kanske är bäst som Föräldraföreningen Mot Narkotika säger: 'Låt de hopplöst förlorade gå sitt självvalda öde till mötes'