Svenskar är inte vana vid döden, skriver Akram Monfared Arya i förra numret av SFT. Nej, det kanske vi inte är.

Akram Monfared Arya lider speciellt med svenskarna i naturkatastrofen. Finns det någon anledning att lida speciellt med svenskarna? Vi nordbor har haft förmånen att förskonas från krig och naturkatastrofer, javisst, men vi är inte småbarn. Jag tycker att man har lika stor anledning att sympatisera med alla offer för katastrofen i Thailand och de andra drabbade länderna.

Det mest horribla är att man inte haft mätinstrument som kunnat varna folk i tid. Man skäller på svenska myndigheter, att de inte kom i tid till katastrofområdet, men det fanns ju folk som visste att något var på gång och ändå inte lyckades varna andra länder.

Vad ska man kalla den timingen? De som har undvikit att meddela alla berörda borde ställas inför rätta. Amerikanerna flyttade på sina fångar på Hawaii, så att de klarade sig från flodvågen och det fanns säkert andra stater som också hade information om att det var något på gång. Jag tycker inte att det finns någon förklaring och ingen förlåtelse till detta enorma lidande.

Akram Monfared Arya tycker att man plundrats och härjats av en osynlig och overklig kraft. Ja, man kan ju få det intrycket, men kraften kan förklaras och mätas på Richterskalan och har en högst naturlig förklaring.

Vad ska man kalla den här katastrofen? Resultatet av den mänskliga faktorn? Om cynismen i världen är så stor att man i dessa länder inte bryr sig om de fattiga människorna och deras välfärd och inte ser till allas säkerhet, så var den här katastrofen möjlig att undvika. Jag har två asiatiska vänner som båda säger samma sak. Regeringarna i de här länderna är korrupta och folket är offer.

Tänk att denna katastrof tar upp så mycken tid och plats i pressen, när det finns flyktingar som vill berätta om förhållandena i sina länder, men ingen lyssnar. När det finns folk som dagligen och stundligen försöker göra sig hörda, men ingen lyssnar. När det finns folk som tar sitt liv, för att ingen lyssnar. När det finns folk, som blir vansinniga av ångest och syr ihop sina munnar. Men ingen lyssnar. Och det händer här i landet.