Stämningen är varm och accepterande i det trånga rummet på Universitetssjukhuset Mas infektionsklinik. Här huserar Malmös sprutbytesprojekt. Ingång 80 på det stora universitetssjukhusområdet i centrala Malmö leder till ett litet väntrum med elva stolar. Under fyra timmar varje dag kan Malmös missbrukare komma för att byta ut sina använda 'verktyg' mot nya. Här kan de också få sina sår och bölder omlagda samt hjälpas vidare till annan vård inom både sjuk-, narkomanvård och socialtjänst.

- Att dela ut sprutor är den mindre delen av arbetet, säger Suzanne Jordestedt som är undersköterska och har arbetat på sprutbytesprojektet sedan år 2000.

- Våra besökare tycker om att komma hit. Det är ett socialt arbete med många samtal.

Vid första besöket får missbrukarna skriva in sig. De behöver inte uppge sitt riktiga namn utan får ett nummer som personalen kan identifiera dem med.

En av de tre undersköterskorna tar blodprov och testar för hiv och hepatit (gulsot) A, B och C. De får en vaccination mot hepatit A och en mot hepatit B. Dessutom bokas de in hos en läkare som ger dem information om smittorisker.

- Socialtjänsten är inte vidare populär bland missbrukarna. Men vi har något att 'locka' med, och på det sättet får vi bra koll på narkomanerna i Malmö.

Missbrukare som behöver någon typ av vård får en lapp, ett slags remiss, och skickas vidare till rätt mottagning på sjukhuset. Och just närheten till resten av sjukhuset är en viktig förutsättning för projektet, anser Suzanne Jordestedt.

- Vi kan skicka patienten direkt till rätt avdelning utan att riskera att de kommer bort på vägen. De kanske ska vidare till röntgen eller akuten. Sprutbytet ska ligga inom sjukvården, eftersom det är så många kroppsliga sjukdomar inblandade.

En man kommer in från väntrummet med en påse wienerbröd. Han slänger sina kanyler och sprutor i en glänsande plåtburk och får ett antal nya. Suzanne Jordestedt antecknar vad han hämtar och lämnar på ett papperskort. Där antecknas även datum för vaccinationer och testresultat.

Som mest kan en besökare få ut 20 kanyler och 10 sprutor per dag. Och återlämningsfrekvensen är hög, runt 95 procent.

- Det är alltid en del vi inte når, men de får av de andra som kommer hit. En del vågar helt enkelt inte eftersom det är att erkänna sig själv som narkoman, säger Suzanne Jordestedt.

I Malmö finns ett tiotal narkomaner som är smittade med hiv. Troligen har ingen av dem smittats i staden. I stället har de smittats innan de flyttat hit eller när de varit utomlands. Inga nya smittade har upptäckts under de senaste åren. Och eftersom alla som besöker sprutbytet vaccineras mot hepatit, räknar överläkare Leo Flamholc med att få även den smittspridningen under kontroll.

- Om man skulle göra en kostnadseffektiv analys så är vi bland det mest vinstgivande man kan tänka sig. Om vi förebygger ett eller två hiv-fall per år har vi i stort sett gått med vinst.

Anette Olsson har kommit hit och bytt sprutor i 5-6 år. Hon började med amfetamin men har gått över till heroin.

- Jag tycker så mycket om dem som jobbar här. Utan dem skulle många ha rasat, de är ett så stort stöd.

Hon har hört att det är dyrt att köpa 'verktygen' på stan i Stockholm och tycker att det är fel att det inte finns något sprutbytesprojekt där.

En annan besökare har varit missbrukare i både Stockholm och Malmö.

Hon tycker det är stor skillnad mellan städerna. Malmö har väldigt få hiv-smittade och det är gott om sprutor. I Stockholm var medvetenheten om smittorisken större. En stängning av sprutbytet här skulle leda till kaos.

Tina Hansson är undersköterska och har arbetat med sprutbytesprojektet sedan starten 1987.

- Folk har svårt att förstå att jag kan ge dem sprutor samtidigt som jag inte accepterar droger. Och det är svårt att ge sprutor om jag inte också kan ge något med andra handen. Därför skulle jag vilja se mer resurser inom narkomanvården.

- Den stora grupp som vi inte klarar av är de kvinnor och män som blivit utsatta för sexuellt våld eller övergrepp som barn. Många kvinnor är också anorektiska. Vi har tidigare kunnat skicka folk till den psykiatriska kliniken men det har sparats in. Här har vi en manlig kurator som bland annat tar hand om hiv-positiva män. Vi har temporärt även fått en kvinnlig, vilket vi skulle behöva permanent.

Även Tina Hansson betonar den mänskliga aspekten av arbetet.

- Jag har varit i Danmark, Norge och St Petersburg och studerat deras projekt. Så skulle jag aldrig arbeta. Där är det fråga om ett rent byte av sprutor helt utan personkontakt.

Ett av argumenten för sprutbytes-projektet är att verksamheten leder missbrukare in i narkomanvården. Men om det stämmer vet egentligen ingen.

- Det är jättesvårt att säga. Det viktiga är att man aldrig slutar att försöka att påverka. Det är aldrig för sent, aldrig.