Vi i salongen får oss också en släng av misshandeln; vi attackeras av störiga bilder och ljud som ringer via direktlinje till känslorna. Bilderna som hoppar på oss är blinkande korta och extrema. Brus, distorsioner och ett nedsmutsat ljudspår med A-Teens skapar ett slags känslomässig spysjuka. Det är ett uttryck som i form och intentioner söker sig bort från en borgerlig samkvämsupplevelse. Vad som helst får hända, bara du i salongen inte är likgiltig. Moodysson vill ta tag i dig och ge en verklig upplevelse, alltså slå dig på käften och inte beskriva en käftsmäll för dig. På så vis får den dokumentära aspekten en alldeles särskilt betydelse i den här filmen. Direkt film.

Pornografins dehumaniserande drag hänger samman med bildspråket. De extrema närbilderna har, visar Moodysson, en kuslig likhet med de medicinskt orienterade dokumentationerna av kirurgiska ingrepp. Dissekerandet av människokroppen genom ett extremt bildutsnitt hör här samman med vår tids syn på människokroppen. I en pornografisk kroppskultur där enskilda kroppsdelar ensamma får representera en människa kanske det inte är så konstigt att vi utsätter våra kroppsdelar för kirurgiska ingrepp i kosmetiskt syfte.

Bli inte avskräckt av allt det här. Även om lunchen efter pressvisningen var svår att få ner, är det här inte en upplevelse jag hade velat missa. Årets svenska film är här.