Jag hittade kassettbanden i somras, inspelade med diktafon. Det är 1978 och tillsammans med fyra vänner sitter mina föräldrar i en folkabuss.
'Nu har vi alltså kommit in i Indien. Vi är precis vid gränsen. Nu tutar [tutor, skratt] Gunnar på en stackars vattenbuffelkalv. En liten unge. [Alla i bussen skriker] Gunnar han kör på alla bufflar nästan. Ojojoj. Som ni nu förstår är det Gunnar som kör. Titta! Där är ett tivoli, eller vad är det för nått, en cirkus? En cirkus, ja. En indisk cirkus. Nä?'

Jag är på en järnvägsstation. Golvet i vitt kakel, vägarna fläckigt gula. Lysrör, rustika stolar och bord. Fläktarna hänger ner någon meter från taket.
Vi har precis kramats hejdå.
Jag är på väg upp genom landet. Resten av familjen ska åka tillbaks söderut.
Jag står kvar med väskorna bredvid mig när deras taxi rullar ut från parkering. Vad händer nu? Jag tar en väska på vardera axel och går in genom porten, ett tåg rullar in på rälsen, jag sätter mig på ett kafé innan tågdörrarna hinner öppnas. Golvet i vitt kakel, väggarna fläckigt gula. Jag har datorn i knäet. Utanför strömmar människorna förbi.
'Vi kan ju berätta vad vi ser utefter vägkanten. [Göteborgskan är helt sanslös.] Ja. Dom håller på att skörda. Långa liksom gräsväxter som dom hackar sönder. Just det, varför gör dom det? Det är foder åt vattenbufflarna, det är enormt snabbväxande gräs. Och så möter vi ett spann, ett tvåspann med vattenbufflar. Ett gäng med åsnor. Vad är nu detta då? En cykel. Det var en bil.'
Min pappa Gunnar sitter bredvid taxichauffören. Mina syskon vinkar genom de nervevade fönstren. Sedan borta. Jag står kvar med väskorna bredvid mig.

En man i mörkblå skjorta torkar av kaféborden med en smutsig trasa. Jag har beställt in en kopp te. Hettan kommer inte förrän om någon timme.
Under de senaste två veckorna har vi varit i samma trakter som de besökte för trettio år sedan. Det är obeskrivligt länge sedan, en annan tid. Ändå så närvarande.
Det är snart tio år sedan jag var här sist. Jag känner inte igen mig, men jag vet att jag var på just det här kaféet. Då tillsammans med Kärleken. Den första stora resan och vi andades äventyr.
Mannen i den mörkblå skjortan ställer ner tekoppen på det rustika bordet framför mig.
Gunnar har en ljus skjorta på sig, skägg och håret kortklippt. Kärleken hade en blå urtvättad t-shirt och det solblekta håret uppsatt i en tofs. Det känns som att de sitter bredvid mig här på kaféet. Som att de drar ut de rustika stolarna, som att de beställer varsin kopp te och slår sig ned. Utanför rullar ett nytt tåg in på rälsen, en kvinnoröst skriker ut den nya destinationen genom spruckna högtalare. Kärleken himlar med ögonen åt den sanslösa ljudvolymen, Gunnar betraktar intresserat en man som surrar sandsäckar på ett litet flak precis bredvid.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Minnena sitter uppklistrade på de fläckigt gula väggarna; förhoppningarna rinner över generationerna och relationerna och mellan de smutsvita kakelplattorna på golvet. Utanför kaféet öppnas tågdörrarna på nytt.
Jag är på en järnvägsstation. Människorna strömmar förbi och alla deras historier. Jag har ingenting mer att skriva. Jag vill bara sitta här. Utan beskrivningar eller analyser. Utan ord. Dricka te.