Jag försöker undvika de stora växlarnas hastigheter och de breda penslarnas heltäckande kulörer. Jag vill inte göra en politisk poäng, jag vill inte vara välartikulerat analytisk eller på mediebestört vis kavla upp till debatt. Jag ämnar inte heller ge några svar.
Vad jag är ute efter är något helt annat.
Den korta text du just påbörjat handlar om distans.
Mitt mål är att förmedla en känsla. En känsla av att kontakten mellan människor ökar. Men att beröringen minskar. En känsla av att en exponentiell ejakulering av text, bild och ljud fullkomligen sköljer över oss. Men samtidigt: att tystnaden breder ut sig.
Jag pluggar på distans, jag jobbar på distans, jag har merparten av mina nära relationer på distans.
Den fantastiska friheten... Att kunna bo var som helst i världen. Jag bläddrar i min internetbeställda litteratur och jag knapprar på min laptop och med åren har jag börjat trivas allt bättre i mitt skypeheadset.
Ändå.
Känslan av att distansstudier, distansjobb och distansrelationer leder till... ja, distans. Att beröringen minskar och tystnaden breder ut sig runt omkring oss. Och när jag sitter där med uppslagna böcker och headsettet glimrande i det skimrande ljuset från skärmen kan jag inte undvika känslan av distansering.
Jag vet att det här kan ge upphov till en jäkla massa tillrättavisande påpekanden om globalisering, marknadskrafter, informationsstrukturer, nätverkssamhällen, maktförhållanden eller rent av postmodern självreflexivitet. Men det här är inte rätt arena för stora växlar och breda penslar. Min målsättning är att förmedla en känsla.
En känsla av att livet är på distans.
Å ena sidan den person som framträder genom tangenttryckningarna. Å andra sidan den person som känner tangenterna mot fingertopparna. Osäkerheten och ensamheten i sprickan dem emellan.
Distansliv.
Jag vill inte förknippa hemma med ett gathörn i secondlife, jag vill inte associera trygghet med slutna ögon, sennheiserlurar och musarm - avstängdhet. Jag vill inte låta en svindlande vacker popsång få mig att nostalgiskt minnas en gräll myspacesida; kombinationen frukostkaffe och pdf-tidning har aldrig riktigt funkat. Instängdhet.
Jag vill inte vara en person med multimedialt midjemått, bredbandsförmedlade framtidsdrömmar och strömberoende samliv. Jag vill inte ha windowsanpassade widescreenrelationer.
Jag vill ha människor. Jag vill ha er!
Jag vill sträcka ut min hand och säga: Varför är vi så långt bort ifrån varandra? Kom närmre!
Och FUCK YOU om ni svarar med sms, msn, mejl eller en skojig bild på facebook med undertexten: ah, Jonas, jag vet precis hur du känner, jag har skrivit om det på min blogg.
Jag vill sträcka ut mitt hjärta och säga: Kom närmre!
Jag vill springa på en äng som vajar i vinden och möta er där och vi kastar oss i varandras armar, huller om buller och skratten som smeker kinden. Ljuset är änglalikt såhär års.
Jag vill sträcka ut mitt hjärta och säga: Rör vid mig!
Jag vill vara här och nu och del av starka armar som lyfter upp varandra, håller om varandra, med ömma händer är vi tillsammans. Med min hand i din.
Likväl är det här ingen hand. Det är en text. Det är en kort text om distans. Med fingertopparna mot tangenterna.