Det är En ung Jane Austen och jag är enda killen publiken. Stämningen i salongen är fantastisk: Vi Är Här Tillsammans, det här är vår berättelse.
Under några månader i våras hyrde jag en lägenhet i Kairo. En sen vårkväll åkte jag och en kompis rulltrapporna upp till översta våningen i Ramses Hilton Mall, köpte en stor coca-cola och slog oss ner framför Music and lyrics. Eftersom vi var ensamma i salongen, så när som på ett småhånglande egyptiskt ungdomspar, berättade hon igenkännande om Hugh Grants och Drew Barrymores New Yorkgator. Jag kände igen dem från alla andra tusentals New York-filmer som passerat under årens lopp.
Den riktiga filmkänslan uppkom först när vi steg ut ur biografen. New York på bio var fortfarande så mycket närmre min vardagsvärld än den påtagliga verkligheten i downtown Kairo. Taxin tillbaka till lägenheten var omtumlande. Den milda kvällsvärmen, bilarnas jävla tutande, den fullkomligt värdelösa stadsplaneringen och avgaserna, myllret av människor och glittret i Nilen. Genom den nedvevade fönsterrutan såg jag Kairo som på film.

Vi sitter i soffan med täcken, glass och chokladsås, och highschooldramat Can"t buy me love från 1987. Vi ler förväntansfullt när Ronald äntrar the dancefloor. Alla tittar frågande på honom när han drar igång sin vilt ryckande dansuppvisning. Ända tills Big John konstaterar: 'That"s bizarre. But if the the Ronster"s doin" it, it must be new.' Två takter senare rycker resten av skolan i takt till åttiotalshitsen. Förutom The nerd herd såklart. På en bänk vid sidan av utropar de unisont: 'Hey! It"s the African anteater ritual!' Direkt tagen från gårdagens tv-show.
Det är inte bara rasistiskt, det är fantastiskt roligt också. Hejarklacksledaren Cindy Mancini himlar med ögonen och lämnar lokalen. Vi skrattar så vi spiller chokladsås på soffan.
Det är som med böcker. De kan sällan bedömas utifrån de inbundna bokstäver de faktiskt består av. Böckerna får sitt innehåll av oss som läser.
Jag tror samma sak gäller för filmer, med skillnaden att vi oftare kollar på film tillsammans med andra. Filmer får oftare än böcker sitt innehåll av en grupp.
Det är mysigt att spilla chokladsås på soffan framför Can"t buy me love. Det är märkligt att känna att New York - trots att jag aldrig varit där - är närmre än min dåvarande hemstad Kairo. Jag blev förvånad över att framför En ung Jane Austen i salong nio upptäcka en djup solidaritet.

Härom veckan gick Uppsalas 26:e internationella kortfilmsfestival av stapeln. Några dagar intensivt fyllda av över trehundra kortfilmer från stora delar av världen. Vissa är riktigt bra, andra helt värdelösa. Som exempelvis brittiska Drum room. Vi sitter på gammeldags hårda biografstolar i en ovillkorligt ickesluttande lokal och applåderar artigt efter att i femton minuter beskådat ett tjog övande trumelever i ett litet vitmålat tegelrum. Konstfilm!
På torsdag inleds Stockholms 18:e internationella filmfestival. Jag ser fram mot Wes Andersons nya film, The darjeeling limited, och Anton Corbijns omskrivna Control. Jag är nyfiken på hur det känns att slå sig ner framför final cut-versionen av Ridley Scotts klassiker Blade runner. Hur känns det att tillsammans se en teknologiskt upphottad Harrison Ford i en dystopisk jakt på Sanningen?
Avslutningsvis vill jag skicka en hälsning till paret som satt högst upp till vänster i salong två på Royal i Uppsala, till er som under visningen av
A mighty heart hånglade, ramlade av stolarna, snackade skit i mobilerna och slutligen nös under de upprivande slutscenerna, till er vill jag hälsa - för i helvete, lägg av!