Vi samlas vid Norra Bantorget och tågar som ett grönt luciatåg genom Stockholm med våra banderoller, ballonger och budskap till Mynttorget i Gamla Stan. Folk på gatorna - de som jagar julklappar inför överkonsumtionens högtid, i överkonsumtionens tidevarv - stannar upp och tittar på oss. Det låter tråkigt, men ska vi ge våra barn det som de vill ha i julklapp eller ska vi ge dem det som behövs? När ska vi börja ta vårt ansvar? Om fler människor anslöt sig till vår demonstration istället för att stressa in på BR och köpa ännu en nyproducerad plastleksak - då kanske vi alla kunde fira jul tillsammans, också i framtiden.

'Sluta hyckla, börja cykla' hojtar min femåring igen, men plötsligt skäms jag. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan, jag är ett vandrande exempel på hur himla svårt det faktiskt är. Att göra rätt. Att välja bort. Att tänka på framtidens bästa - mitt i dagens fantastiska njutning. Man måste ju leva också! tänker jag förtvivlat, fast alltmer förvirrat. Kanske tänker jag fel? Domedagsstämningen har aldrig varit starkare än den är, just nu. Jag ser min dotter och minns känslan jag själv hade, när man som barn såg svält, krig och andra hemskheter på tv och frågade sig varför 'de vuxna' inte gjorde någonting. Nu är det vi - jag - som är 'de vuxna' och jag förstår problematiken. Jag känner mig liten och svag och jag går där i demonstrationståget och hojtar på hjälp.

För vi ska åka dit. Till Bali alltså. Jag köper inte julklappar men vi ska flyga till Indien och så småningom vidare till Indonesien. Och sedan hem igen. Ljudet från motorerna som drar igång, det blir allt svårare att överrösta mitt samvete. Vi har flugit varje vinter i flera år nu, och jag har försvarat det med att 'jag gör bra miljöval på andra områden' och 'jag stannar i alla fall borta väldigt länge, när jag väl reser' men jag börjar mer och mer tugga i mig att resonemanget - det håller inte.
Jag hycklar. Jag köper ekologisk vegetarisk mat, lågenergilampor och second hand, men jag har förbannat svårt att göra avkall på mitt resande. Fastän jag vet att flygresorna är den värsta miljöboven av dem alla. När jag gör en CO-test på DN:s sajt är det flygresan som får den grafiska skorstenen att fara i höjden.
Och jag läser att 'I år kommer 220 000 svenskar fira jul utomlands', vilket gör mig än mer orolig. Jag är måhända normal, jag är mänsklig med mitt hycklande, men det spär på min oro. Artikeln illustreras av solbadande svenskar i turkosblåa vågor, jag läser att Thailand och Kanarieöarna är populärast som vanligt - och jag tänker att kanske är resandet för oss nordbor lite som heroin är för en missbrukare... Vintrarna här är mörka och kalla, stränderna på andra sidan jorden är så underbart vackra och sköna - och människan är en lättjefull och svag art.

'Sluta hyckla, börja cykla' ropar min femåring igen och jag som en av 'de vuxna' går bakom och ropar på hjälp. Tåget passerar Gallerian, jag ser alla som går in och ut på BR med sina fulla shoppingpåsar, jag tänker på vår förestående flygresa och likt en insiktsfull men lik förbannat svag heroinmissbrukare går jag där i tåget och ropar på insatser utifrån. Vi behöver tvångsvårdas, hindras, tvingas till metadonprogram i miljöns namn - för enskilda konsumenter och individer klarar uppenbarligen inte själva av att vända Titanic. Gemensamma beslut för ett gemensamt problem låter logiskt - men kanske är det ändå naivt att tro att vi får det i julklapp redan i år. Eller?