Jag tänker på när jag och barnen gick till Högalidskyrkan strax före jul. Vi gick för att titta på krubban, jag gjorde det mest för deras allmänbildnings skull. De är döpta enligt den kristna traditionen, men vi har tillbringat de sex senaste vintrarna i Indien och barnen vet därför mer om hinduistiska högtider än om kristna.
Vi har njutit av hundratals vackra oljelyktor längs husmurar och gator, på tempel och utanför hem under ljushögtiden Diwali. Vi har skrattat och kastat färg på varandra under Holi och firat Shivarati under bullriga, livliga former. En överdådigt stor trävagn, pyntad med tusentals blommor, blad, rökelse och färger rullas långsamt genom huvudgatan där vi bor. Orkestrar spelar, uppklädda människor skrattar och trängs med gycklare och leksaksförsäljare och inuti vagnen sitter heliga män som vinkar och duckar för alla de hundratals bananer som far genom luften. Överallt går bananförsäljare runt så att ingen ska vara utan, och så kastar man bananer för att hedra Shiva när vagnen rullar förbi. Det är en jublande karneval, barnen älskar det och framåt kvällen är man helt slut av intryck - och full med banankladd i håret.

Hur som helst, jag och barnen går till Högalidskyrkan som jag personligen tycker är en oändligt vacker kyrka. Det är vardagsskymning, kyrkan är tyst och stilla men plötsligt vägrar min treåring att följa med in. Han är rädd för liket som hänger på väggen längst fram.
Jag försäkrar honom om att det är en docka men jag får bära in honom ändå, ända bort till krubban. Där faller barnen i trans över det fina landskapet som byggts upp, ljusen, änglarna, djuren och alltihop. Jag berättar om födelsenatten, jag broderar ut historien för att ge dem en positiv bild av Jesus och jag försöker också berätta några av alla fantastiska saker som Jesus gjorde i Palestina medan han levde.
Men jag har själv luckor i allmänbildningen, och det är ändå avrättningen som intresserar dem mest - törnkronan, vandringen längs Golgata och krucifixet som finns avbildat överallt i kyrkan. 'Varför dödade dom Jesus - om han nu var snäll?' 'De var rädda för honom' 'Varför då?'
Jag tänker att vi borde ha en Barnens Bibel, men den finns inte i alla bokhandlar och på pastorsexpeditionen meddelar de att den delas ut först till sexåringar. 'Men mamma' säger min femåring när vi är på väg hem. 'VILKEN Gud är det du pratar om? Är det Shiva, är det Parvati, Ganesh, Rama, Krishna? Eller är det en av de dumma gudarna som ville döda Shiva?'

Det är svårt att beskriva svensk religion och andlighet för en indier, det är svårt för något land att mäta sig med Indien, där tron finns så starkt i varje handling. Människor döper sina barn efter gudar, de faller i bön när de fått vatten vid källan, och en medelindier sägs lägga 25 procent av sin totala årssinkomst på pilgrimsresor, gåvor till gudarna och ceremonier.
Men andlighet är ju oändligt mycket mer än bara religion. För mig personligen handlar andlighet mest om en känsla av ro, stillhet och närvaro i stunden. Förtröstan, tacksamhet, lugn, tillit.
'Traditionally, we are christians' säger jag till slut till indiern på tåget. 'But nowadays, in our everyday life, many Swedes find spirituality in other places.'
Så tänker jag lite innan jag tillägger: 'We love our nature. And we do a lot of meditation and yoga for example'
Han nickar åt svaret, och ser nöjd ut.