Vad blir det av alla 'osynliga' barn?
För tolv år sedan genomfördes psykiatrireformen i Sverige, och tanken med att avveckla mentalsjukhusen var god. Man ville skapa bättre liv för de psykiskt sjuka genom att bland annat motverka institutionalisering och isolering. Man ville ge dem frihet att söka sig till öppenvården istället när de behövde, och att däremellan få leva som vilka vuxna ansvarstagande medborgare som helst. Sitta i parken, gå på krogen och festa, flirta, bli kära i varandra och skaffa barn.
Problemen låter dock inte vänta på sig.
Journalisternas rapportering av psykiskt sjukas våldsbrott har de senaste åren varit så flitig att den snarast liknar en häxjakt. Nu höjs röster som ropar om att det bara är en ytterst liten del av alla psykiskt sjuka som begår våldsbrott.
Det är sant.
Men samhällets ansvarslösa hantering av alla barn som blir till, och växer upp som ofrivilliga vårdare åt sina psykiskt sjuka föräldrar - DET är i mina ögon ett våldsbrott. Och medias tystnad kring samma problematik. Det är för allas vår framtid ett mycket större brott än enskilda själars misslyckanden på gator och torg.
I vårdsammanhang kallas dessa barn för 'osynliga'. De är så många till antalet, och så frekventa att de till och med har blivit ett begrepp. De sitter som skuggor i vuxenpsykiatrins väntrum, ibland hela natten med matteboken i knät. De återfinns som exempel inom forskning som visar på att psykisk ohälsa mycket väl går i arv, framför allt är det socialt ärftligt. Och de finns självklart inom skolvärlden, som de där tysta gråa eleverna längst bak i klassrummet. De skulle ha behövt få prata med en kurator - om det bara hade funnits någon kvar på skolan.
De osynliga barnen - de borde snarare kallas för de osynliggjorda barnen, det vore närmare sanningen. För de syns ju uppenbarligen, eftersom de har fått ett namn. Och osynliggjorda för att det görs så oroväckande och skrämmande lite för att hjälpa dem.
Det finns i dag - tolv år efter det att psykiatrireformen genomfördes - fortfarande inga fungerande nationella rutiner, skyddsnät eller samarbete mellan vuxen- och barnpsykiatrin som inriktar sig specifikt på barn till psykiskt sjuka. Det finns fantastiska enstaka projekt, eldsjälar och organisationer, men det är hopplöst långt ifrån tillräckligt. Både på det tröstande, lindrande planet, och på det rent praktiska, omhändertagande.
'Jag är ensam kvar, de kom och hämtade mamma. Det var skitläskigt, hon slogs och skrek och nu är hon inlagd igen. Typiskt. Pappa har jag inte pratat med, för jag vet att mamma inte vill det. Fast nu skulle det varit bra att ha honom här. Eller någon. För jag gillar inte att bo själv, maten är slut och jag har inga pengar. Skriv till mig, jag är en ensam trettonårig tjej.'
På www.kuling.nu finns ett vältrafikerat forum för barn till psykiskt sjuka. Lojaliteten med föräldrarna är lika stark som kärleken, men man får också en bild av frustrationen, sorgen och vardagsproblematiken som råder i dessa familjer. Och en skrämmande tydlig bild av det brott, det dagliga våld som vi i samhället begår mot vår egen framtid - genom att inte hjälpa.
Hur länge har vi råd att vänta?
