En handfull mediebolag äger i dagsläget så gott som all media i Sverige.
I radiobranschen har två aktörer kontrollen över samtliga kanaler. Ett bolag äger landets enda privata publicservicekanal. På tidningsmarknaden svarar tre företag för två tredjedelar av alla tryckta tidningar. På biografmarknaden råder numera monopol. I dagligvaruhandelns tidskriftssortiment finner vi ett sextiotal titlar, om allt från pornografi till bilsport och Sudoku, men inte en enda samhällstidning.
Detta är en utveckling som är lite svår att greppa. Och för många kanske inte ens känd. Effekterna av det hela är dessutom omdiskuterade. För medan kritikerna hävdar att ägarkoncentrationen håller på att förpassa den granskande journalistiken till hyllan för historiskt pittoreska fenomen så menar de stora aktörerna
själva det rakt motsatta. Stora pengar möjliggör stora granskningar.
För att människors möjlighet till diversifierad och kritisk information inte ska minska har enskilda journalisters integritet tillsammans med konsumenternas valfrihet varit garanten för mångfald. Men mediekonsumenterna har fått allt mindre inflytande över medieägarna, då det aktiva valet av tidningsprenumeration i många fall inte längre är avgörande för företagens lönsamhet. På tidningsmarknaden kommer över sextio procent av intäkterna från annonser. På den reklamfinansierade radio och tv-marknaden och bland gratistidningarna svarar annonsintäkter för hela omsättningen. Där läsarna annars skulle svika en tidning, får de den nu istället gratis.
Från att ha haft en flora av olika tidningar, tryckerier, distributörer, bokförlag, biografer och kanaler har det svenska mediefältet nu närmast förvandlats till ett fält av cash crops. Antalet kanaler och tidningar har ökat men antalet ägare har minskat dramatiskt.

Vi har vant oss vid skräckuppgifter om censur och monopol i vissa icke-västerländska länder. Vi förfasar oss över kontrollen över det fria ordet och över mediemoguler som driver sina egna kanaler som forum för propaganda. Men detta gäller ju bara icke-demokratier. Eller?
Strax efter Storbritanniens premiärminister Tony Blairs avgång kunde den
brittiska dagstidningen The Guardian avslöja att alla viktiga politiska beslut från premiärministerns sida hade föregåtts av ett telefonsamtal till mediemogulen Rupert Murdoch. Avslöjandet redovisade vad telefonsamtalen hade gett för resultat: Murdoch fick rätt att utvidga sitt medieimperium i Storbritannien och i gengälld skulle samtliga hans kanaler och tidningar helhjärtat stödja premiärministerns
beslut.
Göteborgs Fria Tidning och samhällsmagasinet Tromb har gjort ett temanummer där vi kikar in bakom mediekulisserna för att se vad som pågår. Vi har förvisso grävt lite, men egentligen bara på ytan. Vi är små och det finns mycket att gräva i. Vi får ödmjukt be att få återkomma med mer.

Ladda ner bilagan här.