Debatten som började redan på morgonen var bakgrundsackompanjerad sorl från läktaren där flera nätverk, ungdomar, lärare, juridiska ombud och familjer samlats för att visa sitt stöd för motionen.

– Vår närvaro i riksdagen är jätteviktiga för att visa att vi är många som tycker att detta är en stor och viktig fråga. Engagemanget är enormt men det är jag inte säker på att politikerna har förstått. Bara att flera hundra ur civila samhället dyker upp dagtid för att visa sitt missnöje säger ju en del, säger Ingrid Eckerman som är pensionerad allmänläkare och initiativtagare till gruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar.

Men motionen röstades ner och det var en väntad utgång. Flera partier hade annonserat redan innan att så skulle ske. Miljöpartiets Maria Ferm sa innan debatten på sin facebook att ”En sådan här motion röstar i regel bara det parti som har lagt motionen på”. Undantaget blev Liberalernas Christina Örnebjer som redan under morgonens debatt annonserade att hon ämnade rösta för amnesti.

För att en lagändring ska kunna göras, som är målet med en motion, så krävs att regeringen bereder en fråga, skickar ut förslaget på remiss, tar fram en proposition som sedan ska röstas igenom. Den processen brukar normalt ta ett år. Men att det tar tid är motionens upphovsperson, Vänsterpartiets talesperson för migrationspolitiska frågor Christina Höj-Larsen väl medveten om.

– Jag är medveten om att motionen inte kommer gå igenom i dag, men vi måste börja diskutera den här frågan snarare än hur vi ska stänga gränserna mer effektivt. Detta är ett långsiktigt arbete som handlar om att titta på saker på nya sätt, säger hon och menar att det viktigaste hon varit ute efter i arbetet med motionen är att politiker i synnerhet måste ställa sig frågan vad det vi gör mot dessa ungdomar i längden gör med oss och vem vi vill vara.

– Detta beteendet bygger på en tanke att dessa ungdomar inte är som oss. Just nu låtsas vi att detta är något som inte drabbar oss, men så är det inte. De har drabbats av en rad svek som har med lagstiftning att göra, och för det måste politiken ta ansvar.

Christina Höj-Larsen och Vänsterpartiet har från flera håll fått frågan hur en amnesti för så många personer skulle finansieras. Hon tycker frågan är märklig.

– Vi vet att vi måste bli fler här för att klara välfärden – vi behöver en invandring på 100 000 personer om året enligt siffror från Arbetsförmedlingen och här har vi unga personer som pratar svenska och som vill hjälpa till. Ska vi då skicka iväg dem efter hur de behandlats och få hit nya? Var är logiken i det, undrar hon.

Ingrid Eckerman från nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar är inne på samma ekvation.

– Vi kastar bort 2-3 års investeringar och lägger miljarder på utvisningar. Under de åren som de är kvar innan utvisning, förutsatt att de åker alls, blir det ytterligare miljarder i diverse åtgärder eftersom många lever rättslösa på gatan fast de inget hellre vill än göra rätt för sig. Sen ska vi importera invandrare för vi behöver arbetskraft. Det är ju helt vansinnigt, menar hon.

Frågan är inte helt ny. Sverige har förut givit en grupp flyktingar amnesti. Det var 2005 då cirka 17 000 personer som hade vistats i Sverige mer än 18 månader och de som hade verkställighetshinder fick amnesti genom en tillfällig lag. Då var miljöpartiet drivande, denna gången är det Vänsterpartiet.

Men Vänsterpartiet är nu ensamt om att vilja ha amnesti. ”Att ge vissa som saknar asylskäl amnesti och inte andra vore ofattbart orättvist.” säger riksdagsledamoten och juristen Jan Ericson (M) på sin facebooksida och Socialdemokraternas migrationspolitiske talesperson Fredrik Lundh Sammeli svarade i SR:s program Konflikt nyligen att ”amnesti inte är ett alternativ då det skulle skapa en förväntan hos andra grupper”. Frågan är alltså än så länge en så kallad politisk ickefråga hos de två dominerande partierna som också var de som var emot amnesti 2005. Ändå har ämnet skapat enorm uppmärksamhet och sociala medier svämmar över med grupper som aktivt driver frågan.

– Det går att hitta lösningar om man vill det, problemet är att hittills har den politiska viljan varit noll, menar Ingrid Eckerman.