Kultur

Jag har inte riktigt insett det förut, men nu står det klart – när moment:teater är ordentligt i lektagen ägnar de sig åt en märklig hybrid mellan berättarteater och commedia dellarte. Inte så att man slår kullerbyttor på scenen, inte heller bär skådespelarna masker (om nu inte ett par John Lennon-glasögon ska räknas till den kategorin), och historien handlar inte om Arlecchino, Pulcinella och Pantalone. Nej, jag tänker på själva attityden till spelet, hur skådespelarna ständigt avbryter den historia de håller på att berätta för att istället småprata, gräla, dricka te eller kommentera sin egen föreställning. (I commedia dellarte kallas sådana utflykter för lazzi.)

Förvånande väl mottagen i det konservativa Korea. Överraskande upprörande för den svenska mellanstadiepubliken. Filmen Like a Virgin om transsexuelle tonårspojken Oh Dong-gu berör uppenbart.

Filmhistorien lider inte precis brist på uppväxtskildringar där vi får följa små pojkars trevande steg in i den mystiska vuxenvärlden. En beskäftig berättarröst (inte sällan pojken själv) brukar förtydliga för oss i publiken och allt är sådär lagom vemodigt som det lätt blir när vuxna utforskar ett svunnet barndomslandskap. Men elvaårige Tommi (huvudperson i Cannes-prisade Allt om min pappa) snackar inte så mycket. Han låter tystnaden tala och ser på den förljugna omgivningen med tvivel i blick. Kim Rossi Stuart har gjort en lysande debutfilm där vi får följa helt vanliga människor med helt vanliga liv. Ett drama befriat från påklistrad sentimentalitet och som påminner oss om att spänningen faktiskt finns mitt i vardagen. Låt Hollywood behålla sina actionmanus och sin ytliga personteckning.