I synnerhet anspelar både berättelsen själv och marknadsföringen runt den på Couplands jätteframgång från mitten av 90-talet, Mikroslavar, som utspelas i ett kontorslandskap mitt i den accelererande IT-bubblan. Enligt författaren själv är jPod en slags uppdatering för Google-åldern.
Huvudpersonen Ethan är en lågrankad, kompetent men genuint viljelös programmerare på ett dataspelsföretag i Vancouver. Tillsammans med sina självmedvetet couplandeska kollegor fördriver han tiden med bisarra lekar och får emellanåt rycka in och lösa akuta familjekriser. Redan på bokens inledande sidor hinner han hjälpa sin mor att gräva ner en skinnknutte som hon råkat el-chocka till döds under en misslyckad marijuana-deal samt hitta ett par dussin kinesiska båtflyktingar inkvarterade i sitt eget hem. Fortsättningen involverar kinesiska sweatshops, tävlingsdans, en kram-maskin och en blodtörstig Ronald McDonald som går bärsärkargång i ett dataspel. Dessutom dyker en elak Douglas Coupland upp i handlingen och mobbar sin egen protagonist. För att vara en sån bra beskrivning av bottenlös leda är den här boken faktiskt helt otroligt urspårad.
Bitvis är detta fantastiskt roligt. Dessutom är det skrivet med en skönt luftig prosa och med sina insprängda illustrationer av Ethans frustration väldigt lämplig för en sommarbalkong. Men sedan händer ju inte så mycket mer. Berättelsen skulle egentligen lika gärna kunna vara en samling bloggar av coola killar som har problem med att hitta någon verklig mening med tillvaron.
Någonstans finns ansatsen till intressanta frågeställningar. Vad händer till exempel med vår moral i en kultur där tillgången på information kanske till och med är för stor? Han är också snubblande nära att kommentera sambanden mellan väst och den del av jordklotet som mer står för produktion än konsumtion. Men det drunknar liksom i den otyglade svarta humorn och i Couplands fixering vid sin egen trendkänslighet.
Men även om den här boken nog kan få även den mest inbitne och uttråkade relativisten att längta efter någonting med pretentioner och djup så kanske det är just avsaknaden av detta som är bokens genidrag. För var det inte just en ytlig och konsumtionsfixerad era han ville gestalta?