Malmö mot diskriminering har funnits sedan augusti 2010 och har sedan dag ett haft ett väldigt högt tryck av anmälningar.

– Bara i år har vi haft 46 stycken ärenden varav tjugo handläggs just nu medan det hela tiden kommer in nya ärenden. Det går inte att göra ett bra jobb för de personer som anmäler om vi har för många anmälningar samtidigt. Då skrapar vi bara på ytan och vi kan inte göra den typen av rättsutredning eller bevisföring som krävs, säger Karin Henrikz som är ansvarig jurist på Malmö mot diskriminering.

Majoriteten av de ärenden som diskrimineringsbyrån får in rör diskriminering på grund av etnicitet och religion i arbetslivet.

Bristen på personal och resurser har skapat en kraftig överbelastning hos organisationen och de har valt att sätta stopp för nyinkomna ärenden fram till augusti. Detta, menar Karin Henrikz, leder till att de personer som är mest utsatta aldrig får hjälp.

– Sedan vi startade har vi inte gjort något direkt uppsökande arbete, vi har inte gått ut i de olika stadsdelarna och berättat att vi finns och ändå kommer det in så pass mycket ärenden. Det är problematiskt, framför allt för att det gör att de personer som kommer hit är de som har kontakter med någon av de medlemsorganisationer vi har eller har någon form av kunskap om vilka rättigheter man har. Då blir det att en väldigt stor grupp som kanske står allra längst ifrån samhället aldrig får vår hjälp.

Liksom Malmö mot diskriminering har andra antidiskrimineringsbyråer i landet satt stopp för nya ärenden.

– Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering har också satt stopp, Norrköpingbyrån har också haft extremt mycket att göra och våra kollegor i Helsingborg beskriver situationen på samma sätt. Någonting har ju hänt den här våren när det gäller just anmälningar även om ingen av oss aktivt jobbar med marknadsföring, säger verksamhetschefen Filippa Swanstein.

Hon ser allvarligt på utvecklingen och menar att det handlar om ett rättshaveri eftersom det inte går att möta det enorma behovet av hjälp.

– Vår stat har skrivit under en rad skyldigheter och åtaganden där det mest fundamentala skyddet handlar om förbud mot diskriminering. Men för att upprätthålla den typen av förbud måste man ha någonstans att få hjälp och stöd ifrån men i dagsläget är de aktörer som finns begränsade.

DO driver 1–2 procent av alla inkomna ärenden per år och de 14 antidiskrimineringsbyråer som är aktiva har varit tvungna att säga stopp.

Att majoriteten av alla anmälningar om diskriminering läggs ner leder inte bara till ett urlakat förtroende för samhället utan också ett bristande rättsväsende, menar Filippa Swanstein.

– Om vi aldrig någonsin tar ärenden som rör diskriminering till domstol får vi heller aldrig någon rättspraxis eller någon domstol som är van att hantera dessa ärenden och då blir frågor om rättigheter inte värderat. Det gör att det blir någon form av ett luftslott, jag skulle till och med kunna säga att det är en fråga om ett abdikerat rättsskydd i frågor som har med diskrimineringslagen att göra.

DO har gjort en skrivelse till regeringen för att påtala de stora bristerna i rättssäkerheten och de antidiskrimineringsbyråer som finns försöker uppmärksamma problemen.

– Det är en fråga som diskuteras, men under den tiden som det är en diskussion så är det en vardag för oss som innebär att vi måste säga nej till de som ringer och vill göra en anmälan. Har man redan då ett stort avstånd och tagit sig tid och kraft för att göra en anmälan och sedan få beskedet att vänta så växer avståndet och känslan av utanförskap. Någonstans är det ju vår stat som säger sig skriva under rättighetskonventionerna, säger Filippa Swanstein.