2008 gjordes 14 anmälningar till Brottsförebyggande rådet gällande hatbrott med transfobiska motiv. I den senaste statistiken från 2011 har anmälningarna mer än tredubblats. Men transpersoner som tidningen varit i kontakt med menar att statistiken rymmer ett stort mörkertal. Johanna Marseille är en av dem.

– Statistiken gällande hatbrott mot transpersoner är väldigt missvisande. Efter den senaste incidenten jag själv blev utsatt för orkade jag inte anmäla för jag vet att det bara läggs ner. Jag orkade bara inte, säger Johanna Marseille.

Hon var 16 år första gången hon blev utsatt för ett hatbrott.

– Första gången jag blev utsatt blev jag misshandlad på en buss och fick sys i ansiktet. Då cyklade jag först hem till en kompis, bytte om och sminkade av mig innan jag cyklade till akuten. Jag trodde att de skulle håna mig och skratta åt mig annars.

Hon litade inte på personalen och var rädd för att de skulle berätta om vad som hänt för föräldrarna och att händelsen skulle spridas över hela staden.

En kort tid senare blev Johanna Marseille åter igen misshandlad på en buss, och en kort tid därefter upprepade sig händelsen.

– Andra gången jag blev slagen på bussen sprang jag därifrån men blev förföljd. Jag sprang ut i skogen och ställde mig bland träden så jag inte syntes. Trots att de så gärna ville slå mig vågade de inte gå in i mörkret. Att de inte hörde mitt hjärta banka. Jag kunde inte förstå det för det dundrade i mina öron. De skrek en massa men sedan gick de ändå till slut. Jag tror jag stod där i två timmar innan jag vågade ta mig därifrån.

Tåg, bussar och annan form av kollektivtrafik är fortfarande en ångestfylld upplevelse för Johanna.

– Jag åker ju tåg och buss men det är oerhört ångestfyllt och jag tror aldrig att jag kommer att tycka att det är trevligt, framför allt inte ombytt. På det viset har det begränsat mitt liv väldigt mycket.

Händelserna gjorde Johanna Marseille så pass rädd att hon inte vågade komma ut förrän en lång tid senare.

– 2004 var klubben Switch i Malmö en transklubb som var öppen för alla kön. Jag hade precis gått igenom en skilsmässa och mådde jättedåligt och jag tänkte att om jag inte åker dit så kommer jag aldrig komma ut i hela mitt liv.

Så hon bytte om och satte sig i bilen och körde ned. På klubben kom hon ut offentligt för första gången.

Även om hon är stolt över att våga vara sig själv är otryggheten en ständig faktor. Och nyligen skedde fler hatbrott riktade mot henne.

– Ett gäng nynazister pratade i megafon och klistrade upp klistermärken på ytterdörrar. Då gick jag ut och sa att de inte fick klistra upp det på min dörr. Då slog de sönder min altan och kastade sten på rutorna.

Hon ringde polisen men fick höra att hon inte skulle ringa larmnumret. När hon till slut kom fram till rätt person berättade hon vad som hänt.

– Jag försökte förklara att de skrivit ”bögjävel” med hundbajs på min dörr men att jag inte var homosexuell utan transperson. Jag fick berätta för dem att transpersoner kan räknas in i straffskärpningsregeln i brottsbalken fast de inte specifikt står inskrivna. Men fick då frågan om jag hade provocerat genom att gå runt utklädd i området, som om det var mitt fel, berättar hon.

När det i höstas låg en lapp med hundbajs på altanen där det stod: ”vi vet var du bor, bög-jävel”, ringde hon inte polisen.

– Jag orkade inte berätta allt och åter få höra att jag provocerade.

Johanna Marseille är aktiv i RFSL Malmö där hon driver olika transfrågor. En förändring hon skulle vilja se är att transpersoner ska inräknas i straffskärpningsregeln i brottsbalken.

– Homo- och bisexuella, kvinnor, religiösa grupper och icke-etniska svenskar räknas in, men inte transpersoner. Det är så tydligt. Och det är samma regering som dragit ut på att avskaffa tvångssteriliseringen av de som byter kön juridiskt.

RFSL:s brottsofferjour har sett ett stort behov av stöd för transpersoner som blivit utsatta för hatbrott. Sofia Kuno är projektledare och menar att okunskapen är stor hos myndigheter vilket bidrar till otrygghet.

– Det finns en osäkerhet över hur man ska bli bemött av polis och myndigheter. Det har hänt att polisen ställer irrelevanta eller kränkande frågor om könsidentitet och uttryck vilket gör att fokus hamnar på brottsoffret istället för gärningspersonen. En annan dimension är att vissa inte är öppna vilket gör att det kan vara ett stort steg att våga berätta, säger hon.

Sofia Kuno anser att transpersoner uttryckligen borde skyddas i straffskärpningsregeln i Brottsbalken för att fler skulle kunna dömas för brott med transfoba motiv.

– Det finns ett stort behov av kunskap hos domstolarna och det skulle också sätta press på att öka kompetensen. Det har hänt att domstolen blandat ihop könsidentitet och sexuell läggning, vilket är en kränkning i sig från rättsväsendets sida. Endast någon enstaka dom har behandlat det transfoba motivet korrekt, säger hon.