Normbrytande nyheter
Måndagen den 24 augusti slog Café Edenborg igen portarna för sista gången, efter nästan sex år i lokalen på Stora Nygatan i Gamla stan. Jag och de som arbetade och hade arbetat där, samt våra stammisar och många andra hade nog förväntat sig en särskild dag, men ändå var det svårt att föreställa sig vidden av den kollektiva psykosen.
Jag var tonåring i början av 1980-talet. Omkring mig fanns det två sorters frihet. Dels den jag själv ägnade mig åt: new wave-musikrörelsens kassettförlag, fanzines, replokaler, spelningar och fester med dess särskild habitus (estetisk-politisk kanon, klädstil, värderingar), det var en frihet som handlade om att festa, om uppror och om att göra saker själv. Dels fanns en plötsligt uppblommande högervåg kring moderaternas ungdomsklubbar, finansierad av arbetsgivarlobbyister, det var en frihet som också handlade om att festa, om att bränna sitt eget brännvin och att göra saker själv.
På sistone har jag varit involverad i arbetet med att ta fram en scrapbook om mitt bokförlag Vertigo. Boken kommer att innehålla texter kring förlagets sextonåriga historia, bilder, recensionsklipp, kronologier och intervjuer. Det är en rolig syssla, men samtidigt gnager en känsla av begravning mitt i alltihop. Att sammanfatta en historia är att markera ett slut.
Under några veckor arbetade massakern i Gaza i mig som en demon. Jag åt min frukost, tänkte på Gaza. Arbetade med förlagssaker, tänkte på Gaza. Fikade med mina kamrater, tänkte på Gaza. Lagade middag, tänkte på Gaza. Lekte med mina barn, tänkte på Gaza. Lekte med min flickvän, tänkte på Gaza. Försökte somna, tänkte på Gaza.
Skrattandet har sina sidor. Många tycker det är så himla bra med skrattande. Min flickvän finner 'asflabbande' vara något av det värsta som finns. Skrattandet har helt klart något fasansfullt, för Bataille var det en bild av ångest med den öppna munnen, det ohämmade oljudet.
När jag ser flinande reklamare tänker jag att det inte finns något vi, att kosmos inte har nått självmedvetande genom dem. Humanismen är bara ytterligare ett klädesplagg för att skydda mot kylan i dödens universum, skriver Carl-Michael Edenborg i veckans Synpunkt.
Den senaste tiden har jag för mig själv arrangerat en festival med Bröderna Marx-filmer från 30- och 40-talet. Den märkliga trion Groucho, Chico och Harpo är lika roliga nu som då. Nuförtiden gillar jag till och med dans- och sångnumren i filmerna, det gjorde jag inte som pojke.
© 2024 Fria.Nu