
Normbrytande nyheter
Måndagen den 24 augusti slog Café Edenborg igen portarna för sista gången, efter nästan sex år i lokalen på Stora Nygatan i Gamla stan. Jag och de som arbetade och hade arbetat där, samt våra stammisar och många andra hade nog förväntat sig en särskild dag, men ändå var det svårt att föreställa sig vidden av den kollektiva psykosen.
Jag var tonåring i början av 1980-talet. Omkring mig fanns det två sorters frihet. Dels den jag själv ägnade mig åt: new wave-musikrörelsens kassettförlag, fanzines, replokaler, spelningar och fester med dess särskild habitus (estetisk-politisk kanon, klädstil, värderingar), det var en frihet som handlade om att festa, om uppror och om att göra saker själv. Dels fanns en plötsligt uppblommande högervåg kring moderaternas ungdomsklubbar, finansierad av arbetsgivarlobbyister, det var en frihet som också handlade om att festa, om att bränna sitt eget brännvin och att göra saker själv.
På sistone har jag varit involverad i arbetet med att ta fram en scrapbook om mitt bokförlag Vertigo. Boken kommer att innehålla texter kring förlagets sextonåriga historia, bilder, recensionsklipp, kronologier och intervjuer. Det är en rolig syssla, men samtidigt gnager en känsla av begravning mitt i alltihop. Att sammanfatta en historia är att markera ett slut.
Under några veckor arbetade massakern i Gaza i mig som en demon. Jag åt min frukost, tänkte på Gaza. Arbetade med förlagssaker, tänkte på Gaza. Fikade med mina kamrater, tänkte på Gaza. Lagade middag, tänkte på Gaza. Lekte med mina barn, tänkte på Gaza. Lekte med min flickvän, tänkte på Gaza. Försökte somna, tänkte på Gaza.
© 2023 Fria.Nu