Det är bara ett jävla fik
Måndagen den 24 augusti slog Café Edenborg igen portarna för sista gången, efter nästan sex år i lokalen på Stora Nygatan i Gamla stan. Jag och de som arbetade och hade arbetat där, samt våra stammisar och många andra hade nog förväntat sig en särskild dag, men ändå var det svårt att föreställa sig vidden av den kollektiva psykosen.
För Café Edenborg var trots allt ”bara ett jävla fik”. Det var det mantra som vi upprepade gång på gång under dagen, allt oftare ju närmare slutpunkten vi kom, sjuslaget, då dörrarna skulle låsas för sista gången.
Vi upprätthöll ett relativt lugn fram till ettiden på dagen. Fler och fler människor dök upp, allmänt kaos i kaférutinerna uppstod, plötsligt tillverkades helt nya sorters smörgåsar. Men ingen grät, än så länge. Ett visst högtidligt allvar rådde.
Så kom Sofia in på kaféet med barnvagnen. Det här var första gången de flesta av oss fick träffa hennes nyfödda barn. Av en händelse hade någon just satt på Edith Piafs ”Je ne regrette rien” på högsta volym.
Vi ställde oss i en halvcirkel runt barnvagnen och bröt ihop. Alla grät. Det var något med kombinationen av kaféets slut och det nya livet som kortslöt våra försvar.
Efter den här ödesdigra, både lyckliga och förtvivlade punkten fanns det ingen återvändo. Fler hysteriska gråtanfall ägde rum, högtidliga tal hölls av anställda och stamgäster som stod på bardisken och vittnade om kaféets betydelse, om hur det spröda, kollektiva vardande som skedde i de där rummen varit livsavgörande på så många sätt.
”När jag kom hit var jag sjutton år. Sedan dess har jag bytt namn, bytt liv, bytt kön. Och mycket av det har hänt här.”
Gång på gång upprepade vi vårt mantra: ”det är bara ett jävla fik”. Men de förtvivlade omfamningarna, de stammande försöken att sätta ord på en avgörande erfarenhet emotsade oss.
Tio i sju på kvällen höll jag mitt avskedstal. Jag yrade om ett monster som vi skapat tillsammans och som nu skulle dö, slog fast min tacksamhet mot allt och alla, avslutade med ”nu vrids nyckeln om för sista gången, nu föds legenden om Edenborgs”.
Sedan utrymdes lokalen. Ett hundratal människor stod på gatan när jag klev ut som den siste och vred om nyckeln. Luften fylldes av suckar, snyftningar och förtvivlade utrop.
Någon ville ha en fotografering. Vi ställde upp oss framför de låsta dörrarna, framför den nedsläckta lokalen. Framför oss en halvcirkel av blixtrande kameror, det var som i Cannes.
Och vi tittade på varandra: ”det är bara ett jävla fik”. Med tårarna rinnande, mellan de hysteriska skrattanfallen:
”Det var bara ett jävla fik.”
(En stor del av möblerna hamnade i husockupationerna i Farsta och Liljeholmen. En irc-kanal har öppnat där samtalen fortsätter, #edenborgs på efnet.)
