Demonen har arbetat på många sätt, gömt sig under olika former och fått olika effekter, som alla demoner.

I ena änden av skalan, några påtagliga handlingar: gav lite pengar, uppmanade folk att demonstrera, skrev i min blogg, skaffade mig kunskaper som framöver kanske kommer att bidra till ännu mer.

I andra änden av skalan: tvetydiga känslor, samvetskval, grubblerier.

Mycket har jag tänkt på våren 2003. Då gick jag på ISM:s introduktionskurs på ABF i Stockholm. Jag hade bestämt mig för att i juni åka som mänsklig sköld till Palestina. Jag var nyskild, jag hade nyligen slutat mitt arbete, jag hade blivit bekant med en progressiv israelisk tjej. Jag var redo för handling.

Men jag åkte inte. Lite berodde det på att flickan hade träffat någon. Mest berodde det på att jag startade ett kafé, för att jag fick chansen, för att människor i min omgivning tyckte att det var en rolig idé.

Sedan, 2006, gav jag helt upp tanken på att åka ner eftersom Hamas program var mig motbjudande: antisemitismen, synen på kvinnor och homosexuella. Det är fortfarande sant, men konfliktens senaste turer har fått mig att ändra inställning ändå.

Och i mina dagdrömmar vill jag fortfarande vara Che Guevara, Rosa Luxemburg, Andreas Malm.

I julas såg jag filmen It’s a wonderful life från 1946. Skildringen av den lilla, humanistiska bolånebankens kamp för sina fattiga låntagare mot de elaka kapitalisterna är ju i synnerhet rörande i dessa dagar. Men det var särskilt en sak som grep:

Mot slutet vill James Stewart ta livet av sig för att hans livförsäkring ska rädda hans familj och alla de fattiga bolånetagarna. En ängel kommer och visar honom hur staden skulle sett ut om han aldrig hade levt.

Det är en fascinerande och orimlig tanke: om jag aldrig hade fötts, hur hade verkligheten då sett ut?

Frågar mig därför: vad hade jag åstadkommit om jag åkt till Palestina sommaren 2003? Betydde frånvaron av mig där något? Skulle närvaron ha bidragit mer i kampen för jämlikhet och frihet än det här fiket har gjort under de snart sex åren som gått, med nätverken, mötena, föreläsningarna?

Eller kan det vara tvärtom: att jag, som i min inåtvändhet, min bekvämlighet, höll mig kvar i staden med mina vänner och inte lämnade allt, kanske därmed förorsakade en mängd händelser som hjälpte den israeliska terrorns offer mer än en riktad aktivism hade kunnat göra?

Denna osäkerhet över handlandets effekter i ett större mänskligt, historiskt ekosystem gör moralen till en svår sak.

Men det kan aldrig vara fråga om ett handlandets vara eller icke-vara. Jag måste fortsätta att handla, spörjande, tveksamt, öppet: alternativet att vänta på den stora omvälvningen och under tiden inte göra någonting, som Slavoj Zizek har föreslagit, är inte genomförbart.

Jag måste bara hålla i minnet att varje handling dödar tusen möjligheter och skapar tusen nya; att det är omöjligt att förutsäga dem.

Måste fortsätta att handla och tvivla.

Måste ta ställning och tvivla.