Några tolv-trettonåringar skulle starta en rollspelsförening. De tog det på stort allvar; gjorde en logotype och anlitade en farmor som kassör. En mamma kom med idén att kyrkan kunde hjälpa till med lokal. Kyrkan nappade - de behövde nya sätt att locka ungdomar. De hade till och med en tjej anställd som hade spelat rollspel. Man kallade till ett möte, dit alla intresserade skulle få komma.
Min son Mikko har spelat rollspel i många år med sin storebror. De andra i gruppen hade bara läst om det. Mikko insåg sin nyckelroll och när han gick iväg till mötet var han nog två decimeter längre än vanligt. När han ringde och rapporterade efteråt var han bara arg.
- Hon som jobbade där som spelade rollspel, hon hade slutat, sa han. Så där fanns bara nån kyrkgubbe som sa att han inte visste nåt om rollspel, men ändå skulle han bestämma allting.