Normbrytande nyheter
Som 17-åring fick hon den tyske lyrikern Rainer Maria Rilkes 'Duinoelegier' läst för sig på en promenad i de bohusländska bergen. Något år senare började Ann Smith själv skriva dikter och i dag är hon en av våra mest uppskattade lyriker. Den andra maj läser hon dikter när Forum för poesi och prosa arrangeras på Kafé Hängmattan.
Vad är det man ska lyssna på som vuxen? En hes man i skäggstubb som pratsjunger över några menlösa ackord på gitarren, han som gått länge i livets hårda skola och kan sätta ord på all besvikelse, alla törnar? Det känns som att Martin Abrahamsson och Martin Hanberg gjort till sin livsuppgift att agera antites till den där mannen, när de som frontfigurer (rätta mig om jag har fel) i Vapnet och Sibiria ger uttryck för jordnära relationsreflektioner till sin komprimerat storslagna pop.
Efter att den sovjetiske poeten Vladimir Majakovskij begått självmord genom att spela rysk roulett den 14 april 1930 togs hans hjärna ut och vägdes av Hjärninstitutet, som bedrev studier av geniers huvuden. Problem uppstod när de märkte att den vägde 360 gram mer än Lenins – hur skulle de förstå sig på detta?
Johannes Sjögren återvänder till Backabo i sin nya novellsamling.
Ännu en fullträff på Studion; så kan man utan vidare uttrycka sig om Elisabeth Fricks läckra tolkning av Staffan Göthes Stjärnan över Lappland.
Jag har läst en gullig bok om en liten flicka som är helt självförsörjande. Det är en bilderbok för barn, perfekt att läsa för din knatte på kvällen. Titeln är Biddy's Fishing-line. Den är inte svår att berätta eller översätta till svenska, och om barnet är äldre, kan det vara en bra bok att träna engelskan på.
Koncentration och energi är nyckelorden i Anders Fribergs iscensättning för barn, efter Anna Höglunds och Gunnar Lundkvists böcker om Igelkotten och Mullvaden.
Med Johan Franzons nyskrivna pjäs, Gasellpojken, vigs ett återhållet dramatiskt språk och Teater Sesams teatrala känslighet så lyckosamt samman, att resultatet är en ren fröjd att skåda.
Jag har inte riktigt insett det förut, men nu står det klart – när moment:teater är ordentligt i lektagen ägnar de sig åt en märklig hybrid mellan berättarteater och commedia dellarte. Inte så att man slår kullerbyttor på scenen, inte heller bär skådespelarna masker (om nu inte ett par John Lennon-glasögon ska räknas till den kategorin), och historien handlar inte om Arlecchino, Pulcinella och Pantalone. Nej, jag tänker på själva attityden till spelet, hur skådespelarna ständigt avbryter den historia de håller på att berätta för att istället småprata, gräla, dricka te eller kommentera sin egen föreställning. (I commedia dellarte kallas sådana utflykter för lazzi.)
Det genomgående temat i Brorsan är mätt är hämningarnas radarpar, skam och skuld. Skammen över det egna arvet och skuldkänslan över att förneka det.
© 2026 Fria.Nu