I sin debutroman Backabo från 2002 anslöt sig Johannes Sjögren till den stora skaran av författare som beskriver mellanmjölkens förlovade land. Formatet har ofta varit kortprosa och till innehållet gällde ofta lågmälda skildringar av småstaden i folkhemmets efterdyningar.
Sjögren fortsätter på inslagen bana med Krig i hela Sverige som närmast är att beskriva som en tvillingbok till Backabo. I korta noveller följer vi en pojkes uppväxt från förskoleålder till pubertet.

Berättelserna är enkla och tydliga och dramatiken finns ofta mellan raderna och replikerna. I flera av novellerna beskriver Sjögren med stor träffsäkerhet barndomens lekar, som att spränga saker med smällare. En lek som förlorar sin tjusning när den något äldre Hasse dyker upp med en modell av bostadslängan där berättarjaget bor och spränger densamma i luften.
På ett liknande sätt fortsätter Sjögren att beskriva skilsmässor, videovåld, smurfleksaker, en bortglömd kanin i en låda och emellanåt faller bitarna på plats och man känner smärta och glädje, men lika ofta,
efter en novells slut, suckar man ett besviket jaha, var det inte mer än så.

Den avslutande novellen berättar om ett kompisskap som över en sommar förändras. Den något äldre Kristian går från att kela med sina tamduvor till att endast tala om tjejers bröst. Barndomen har nått sitt slut och nya vänner väntar runt hörnet. Och nya historier. Förhoppningsvis lyfter nu Sjögren blicken och lämnar Backabo bakom sig.