Att hitta rätt ton i Göthes dramatik är inte lätt; det har alltför många exempel visat, men Fricks regi går mitt i prick. En svårlokaliserad röd nerv av längtan löper genom alla Göthes figurer i pjäser som utspelas i ett gränsland minerat av banalitet och kärlekssorg. Precis just där och ingen annanstans uppstår en både särpräglad humanistisk och humoristisk blick för livets skörhet; just där kan det både bära och brista på en och samma gång.
Sedan pjäserna om 50- och 60-talens familj, Cervieng, har Göthe på senare tid uppdaterat sig; Stjärnan över Lappland utspelas snarare i en ganska fritt flytande nutid. I hans särpräglade metod att skildra mänsklig kommunikation ingår också en rejäl portion samhällsspeglande satir, som med frisk aptit hämtar näring ur samtida företeelser, exempelvis en långt driven, absurd tolkning av mobiltelefoni handsfree. Henric Holmberg briljerar i rollen Designsamordnaren, äldre bildad man, i nattligt kärleksmöte med kocken Helge, härligt spelad av Fredrik Evers.

Men bisexuelle Helge, med egenartad tatuering av en stjärna över Mont Blanc på skuldran, visar sig ha en flickvän, dessutom hans tatuerare, och Designsamordnaren kastar i vredesmod ut honom. Senare söker han upp paret, ursäkten till Helge är en önskan om en likadan tatuering. Designsamordnarens roll är en skarpskuren parodi på en nästintill utdöd klass av sobra äldre gentlemän, vars högkultiverade yta döljer bråddjup av längtan efter både närhet och barndom.
Henric Holmberg ger sig gladeligen ut på dramatikern Staffan Göthes hala is, med ett, för denne kanske mer intellektuellt präglade skådespelare, så makalöst generöst och komiskt karakteriserande utspel att jag häpnar. Som denne äldre och förfinade bög låter Holmberg karaktärens saknad och längtan synas i kroppen likt ett ljudlöst skrik som går rakt ut i salongen, i nästan samma ögonblick glider spelet över i bjärt komik; det är oerhört imponerande.
Helges karaktär är mer av ett oskrivet blad; omgivningen fyller honom med det liv han saknar. Fredrik Evers ger helt osökt den oförställda förvåningen dess mållöst tomma ansikte, lika sorglöst som hjälplöst förälskad i Designsamordnaren som i sambon Desirée. Hon utgör triangeldramats tredje spets, kraftfullt och roligt spelad av Anna Bjelkerud. Helges nattliga besök hos Designsamordnaren leder till ett farsartat spring i parets dörrar. Det är inte svårt att tänka sig denna Desirée som barnbarn till Staffan Göthes ömt skildrade varietéfamilj Cervieng; med oförtrutet mod bär hon kulturarvet vidare i moderniserad form, med levande statyer, som Cleopatra.

Fricks uppsättning blandar friskt i formspråket; dansanta sceniska förflyttningar uppstår till synes organiskt, till Stan Getz stadigt skönsvängande jazzslingor, ur blotta lusten att bygga nya rum för kärlek. Scenografen Marika Feinsilbers luftiga, ändå märkligt solida dekorelement låter sig enkelt förflyttas; soft glidande, mjukt fallande mot scengolvet länkas de samman i nya miljöer, bygger in en tidlöshet på scenen som känns djupt allmängiltig.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen