Under marken i Stockholm finns ett nätverk av svamptrådar som forskare nu vill lyfta fram i stadsplaneringen. Visionen: en stad som bygger med svamparna, inte mot dem.

110 kvadriljoner kilometer. Så långt sträcker sig det underjordiska svampnätverket på jorden, enligt en studie publicerad i tidskriften Science. Om man rätade ut alla trådar i en rak linje skulle de nå nästan 12 000 ljusår ut i rymden. En tiondel av Vintergatans diameter, gömd under våra fötter.

Nu vill en grupp forskare att Stockholm ska bli den första staden i Norden som planerar med den kunskapen.

Svampen som infrastruktur

Begreppet mykologisk stadsplanering är nytt, men idén är enkel: städer behandlar marken som en yta att bygga på. Forskarna vill att den istället behandlas som ett levande system.

Arbuskulära mykorrhizasvampar, de som bildar nätverk i jordens översta skikt, cirkulerar vatten och näringsämnen mellan växter. De binder kol. Cirka 70 procent av all markbunden växtlighet är beroende av dem. I jordbruksmark är tätheten av svampnätverken ungefär hälften så låg som i orörd mark, visar studien.

I en stad som Stockholm, där hårdgjorda ytor och dränerade system dominerar, är situationen värre.

– Vi har byggt städer som i princip dödat allt svamp liv i marken, säger en forskare vid Stockholms universitet som arbetar med projektet. Sedan undrar vi varför översvämningarna blir värre och träden dör.

Kolbindning under asfalten

En internationell studie visar att världens svampar årligen lagrar över 13 gigaton kol. Det motsvarar 36 procent av de globala utsläppen från fossila bränslen, eller hela Kinas årliga utsläpp.

Siffran har fått klimatforskare att omvärdera svamparnas plats i kolcykeln. Vid Lunds universitet har biologiforskarna Dimitrios Floudas och Kristin Aleklett visat att olika svamparter hanterar sitt mycel på helt olika sätt, vilket påverkar hur mycket kol som stannar kvar i systemet.

– Svampar spelar en viktig roll för kolbindning. Olika arter gör helt olika jobb. Det visar tydligt varför biologisk mångfald är så viktigt, säger Dimitrios Floudas.

För Stockholm betyder det konkret: om staden planerar grönområden, parker och dagvattenlösningar med svampnätverkens behov i åtanke kan marken under staden börja lagra kol istället för att bara vara död jord under betong.

Skogens lärdomar för staden

Vid SLU har Björn Lindahl och hans kollegor undersökt fler än 1 500 skogar över hela Sverige. Resultaten visar att mykorrhizasvamparnas artsammansättning förändras långsiktigt när skogsbruket cyklar genom kalavverkning och återplantering.

Arterna som missgynnas är de som är specialiserade på näringsfattiga, stabila miljöer. De har en särskild förmåga att frigöra svåråtkomlig näring i marken. När de försvinner förändras markens biologiska processer.

Lindahl drar en parallell till städer.

– Om man bara räknar arter kan man tro att allt är bra. Men sammansättningen berättar en annan historia. Det gäller i skogen och det gäller i staden, menar han.

Stockholms parker och planteringar domineras idag av ett fåtal arter som klarar kompakt jord och föroreningar. De svampar som skulle kunna bygga upp ett rikt underjordiskt nätverk saknar förutsättningarna.

Staden som levande mark

Forskare inom urban ekologi pekar på att städer världen över befinner sig i en kris för sötvattens biologiska mångfald. Urbana vattendrag är försämrade, arter minskar och städerna blir sårbara för klimatrelaterade översvämningar och värmeböljor.

Svampnätverken kan vara en del av lösningen. De fungerar som naturliga vattenledare, filter och kolbindare samtidigt. Men det kräver att stadsplanerare slutar tänka på marken som en teknisk fråga och börjar behandla den som en biologisk.

I Stockholm pågår diskussioner om hur nya stadsdelar kan designas med svampvänlig jord, mindre kompaktering och korridorer som kopplar samman grönområden under jord. Inget är beslutat. Men forskarna pushar.

– Vi vet inte var nätverken är friska och var de hotas, har Toby Kiers, som ledde den globala kartläggningen, sagt till The New York Times. Det är det vi måste ta reda på, även i städer.

Stockholm har chansen att bli ett laboratorium. Frågan är om politikerna lyssnar innan nästa översvämning gör det åt dem.