Det var ett par hundra personer som lämnade Malmö den 14 juli för att påbörja stafetten som den 16 augusti slutade i Stockholm. Ali Ahmadi är en av dem som trampade hela vägen upp till huvudstaden för att ge asylpolitiken ett ansikte. Skånes Fria träffar honom hemkommen och utvilad i en park i Malmö.

– Jag blev verkligen överraskad – det var många som hjälpte oss.

Övernattningarna skedde hemma hos privatpersoner och organisationer som på ett eller annat sätt fått nys om de förbipasserande gästerna. Deltagarna i stafetten försågs med husrum, vatten och mat innan de kunde trampa vidare.

– Före stafetten trodde jag att det bara var jag och andra asylsökande som inte tror på att Migrationsverket gör vad de säger att de gör. Men det är många som säger det, att Sverige måste bli ett bättre land för asylsökande.

Cirka 25 personer gick hela vägen. Här och var dök nya personer upp för att gå en bit av vägen medan andra gav upp och for hem. Starkaste minnet är från Järna, utanför Stockholm. Asylstafetten hade gått fel och var försenade. Längs med vägkanten hade en ung tjej med knallgul regnjacka väntat på sin Permobil. I fyra dagar hängde hon med.

– Det visade att även personer som själva är marginaliserade i samhället ville hjälpa andra marginaliserade personer. Det betyder mycket.

I städerna har deltagarna hållit torgmöten och manifestationer och längs med vägen har de stannat och tagit diskussioner om asylpolitiken. Om Dublinförordningen, om situationen i Italien och om varför de har flytt, säger Ali Ahmadi. I samband med att stafetten närmade sig Norrköping uttalade sig Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson i lokalradion om att Sverige inte deporterar flyktingar till Afghanistan. När stafetten nådde staden konfronterades han.

– Men de lyssnar inte, säger Ali Ahmadi.

Det har inte alltid varit lätt. Fötterna har värkt och det är långt till Stockholm, säger Ali Ahmadi. Men om han kan – ja då kommer han att göra det igen. Nu börjar väntan på besked från Migrationsverket. Förhoppningen är att stanna men utsikterna att få göra det ser han som små.

– De skickar många, säger han.

Men tanken på en ny asylstafett har ändå börjat gro. Nästa gång med cykel och med nytt fokus – den här gången på vapentillverkningen.

– Jag ville inte komma till Sverige men det har varit krig i 40 år i mitt land och det fortsätter finnas vapen och krig i dag.