När jag för någon månad sedan skulle skaffa mig en ny legitimation frågade passpersonalen vilket land jag är född i. "DDR", svarade jag och lade till "Östtyskland”, som för att öka förståelsen. "Finns inte i datorn”, fick jag till svar och utan att lyssna på mina protester ("Ni kan väl inte bara ta bort mitt hemland?") bestämde tjänstemannen att födelsestaden fick duga.

Familjeserien Weissensee, som precis har börjat sändas i SVT, vågar sig på ett försök att beskriva detta land som inte längre finns som en egen stat, men som existerar i det europeiska medvetandet som en närmast mytologisk plats. Särskilt i Tyskland pågår än i dag en livlig diskussion om vem som har tolkningsföreträde till det liv som levdes i DDR.

Serien producerades av tysk public service lagom till 20-årsjubileet av det som i svenskt talspråk kallas murens fall. En västtysk producent, en lika västtysk manusförfattare och en västtysk regissör har försökt sig på att beskriva en kärlekshistoria som tar sin början 1980, i den östberlinska stadsdelen Weissensee. I centrum för berättelsen står familjerna Hausmann och Kupfer som inte kunde vara mer olika. Fadern i familjen Kupfer är liksom en av hans söner en högt uppsatt officerare i den östtyska säkerhetstjänsten Staatssicherheit, Stasi, medan mamman i familjen Hausmann är en sångerska som kritiserar avarter i det politiska systemet via sin konst. Martin Kupfer, den yngste av Stasiofficerarens söner, blir förälskad i sångerskans dotter just när hon har bestämt sig för att lämna landet illegalt.

Redan där skulle en luttrad före detta DDR-medborgare, van vid stereotypa föreställningar, få lust att stänga av programmet. 20 år efter återföreningen verkar Stasi vara historieskrivningens centrala begrepp. Nämns den inte blir man betraktad som (n)ostalgiker, finns den med förvrids alla andra bilder såsom i en skrattspegel.

Men så händer det något. Kanske är det skådespelarna, vilka har handplockats ur den tyska skådiseliten. Eller möjligtvis nyfikenhet kring huruvida Martin Kupfer ska få sin Julia Hausmann. Jag fortsätter i alla fall att titta och börjar se detaljer som nyanserar klichébilderna. Figurerna börjar uppvisa flera bottnar och långsamt tonar det fram en berättelse om olika generationer och de villkor de lever under. Där tecknas bland annat den melankoliska Stasiofficeraren som har förlorat sin familj i nazisternas koncentrationsläger och hans dröm om ett annat samhälle, en dröm han delar med den regimkritiska sångerskan. De delar mer än så, men det får förbli osagt här.

En generation senare ser världen annorlunda ut. Varken sångerskans dotter Dunja eller officerarens son, Martin, ser med samma allvar på det land som föräldrarna var med och grundade. Det de ser är ett småborgerligt land där kravet på konformitet är kvävande.

Vi får se hur verkligheten alltid gör det svårt för människan att agera förutsättningslöst, men också hur en persons motstånd, oberoende av motiv, kan göra skillnad.

Låter det krångligt? För de som är helt ointresserade av politik bjuds ett klassiskt Romeo och Julia-drama – kärlek, intrigerande familjer och ont mot gott.

Den prisbelönta serien har gjort succé i Tyskland och har vid det här laget fått en andra säsong. Det återstår att se om den svenska publiken hittar den. SVT har inte gjort det för lätt för tittarna, med en sändningstid kl 18.15 och seriestart mitt under semestrarna.

För mig som politisk människa känns det angeläget att diskussionen om detta lilla land fortsätter. Även om det inte längre finns i svenska myndigheters datorsystem.