För alla er som planerar att se Känn ingen sorg och inte vill att jag spoilar upplevelsen, sluta läs. Jag ska inte avslöja något egentligen, men kanske störa upplevelsen. För en varning är filmen absolut värd, det är helt klart en underbar och skitjobbig historia. Men underbart, är kort. Den var ungefär som ett snabbt, intensivt, passionerat one-night-stand med den där jävla snubben som får en att glömma sina principer helt. Den där förbjudna som en för länge sedan lärt sig genomskåda. Den där flinande typen som bjuder, som får en att bli förlägen och fnittrig (!). Jo, jag trillar fortfarande dit ibland, men till mitt försvar: det går över tio gånger snabbare än förr. Nå. Den här gången var det Måns Mårlind och Björn Stein som rev upp min själ.

Filmen får mig att älska Göteborg. En vill ju bara återvända efter fem år i exil. Låt mig komma tillbaka till gamla förälskelser, nattliga promenader hem från mindre lyckade eller fantastiska utekvällar på Andra långgatan, soluppgångar vid Röda sten (har faktiskt gjort precis det!), samtal vid vattnet om den alltid så majestätiska Älvsborgsbron (sant!). Ta mig tillbaka till allt som var mitt innan ”elden dog” som Tomas Von Brömsen så vackert uttrycker det. PANG. En ska aldrig analysera sina känslor inför svidande passion. Det blir så oromantiskt.

Jag förmodar att det är ofrånkomligt. Håkan Hellströms texter berör. De är något genuint över dem. De träffar mitt i prick. Jag tar det som en personlig förolämpning när min svägerska raljerar över Håkans sentimentalitet, eftersom han skriver om mig. Om den jag älskat tio tusen gånger och hatat ännu fler. Om min ungdom och framtid. Så såld är jag, hands down. Så, gissa om jag var taggad för att se filmen och redo att förlåta allt – sämre skådespel, vem skulle bry sig? Ett trist upplägg? Lägg av. Men. Kärlek utan djup? Stereotyper? Aj aj, det svider.

Vi möter Lena, Eva, Pål och Johnny. Lena är den sunda, goda och ärliga kamraten. Hon som inte vågar berätta att hon är kär. En välmaskerad ödmjuk madonna i boxningshandskar. En som slåss och skriker. Men Lena representerar ett alltför välkänt ideal, en alltför tröttsam kategori. Lena finns där när Pål ångrar sig. Gott så, de delar en djup samhörighet sedan barnsben. Är uppmärksamma kamrater som står ut med tillkortakommanden och svek. Eller? Tillåt mig att gäspa.

Det vore att inte göra relationen Pål-Lena rättvisa, om en inte diskuterade Eva. Eva med de röda underkläderna, med ärren, knarket och den sexiga kimonon. Eva som smeker och som alltid har svullna, röda, sensuella läppar. Eva som ”aldrig blir en flickvän” och som inte bemödar sig om att svara vid det enda tillfälle då Lena talar till henne. Har vi träffat henne tidigare? Ja. När Eva står på scen är det goda flickvänsmaterialet Lena ur bilden i en handvändning. Lena byts ut mot Eva och tillsammans åker de tre nya vännerna på en alkoholstinn rockstar-trip till Danmark vilken slutar i katastrof. Den godtrogna Pål blir sviken så det smäller om det och plötsligt minns han – hör och häpna – Lena! Är det nu vi tänker: ”ah, nu förstår Pål vad som verkligen betyder något!”? Nej. Kalla mig cynisk, men visst tycks det handla om att Pål inser att han inte kan lita på Eva (”horan”) vilket får honom att återvända till Lena (”madonnan”).

Lena och Eva gestaltas som tvättäkta motsatser och alltför klassiskt för att jag ska kunna se mellan fingrarna. Det är för irriterande när gamla inbitna könsrollsbeteenden förkläs till samhörighet och kärlek. Lena förlorar så klart en mycket efterlängtad boxningsmatch, medan det missförstådda geniet Pål efter ett framträdande under hennes uppsikt och support får skivkontrakt. De hoppar glatt i sjön med kläderna på och att Lena förlorade sin match spelar ingen roll, för kärleken till Pål är ju ändå det hon helst velat ha liksom, ”det har alltid varit så”.

Att Pål först friar till henne för att sedan springa raka vägen i säng med den förrädiska Eva i paljettkjol får en förstå. Boys will be boys och Eva är ju, vilket vi (under deras älskog) informeras om genom Johnny, ”en jävla slyna som man skär sig på”. Efter deras passionerade natt, pratar Eva direkt om en spelning hon vill att Pål ställer upp på. ”Hm”, tänker vi – ”är det kärlek Eva? Älskar du Pål eller din framtida karriär med den stora artisten?” Kort sagt, Eva tycks onekligen ligga med Pål i ett helt annat syfte än kärlek...! Men det är lugnt, för även Pål inser att Lena är tjejen han egentligen borde vara med, märkligt bara att detta sker först efter att han blivit sviken av den som han faktiskt egentligen ville ha – Eva. Horan dumpas för madonnan och så levde de lyckliga i alla sina dagar. En trött klyscha. En välmaskerad sådan, men icke desto mindre – en klyscha.

I övrigt en fantastisk film, faktiskt. Men relationerna till Eva och Lena håller inte måttet. Jag tror inte på dem. Det är inte dem Håkans texter handlar om. Det slår jag vad om.