Ingen tid på året kopplas så mycket ihop med ledighet och frihet som den vi är inne i just nu. En del använder denna frihet till att bara ta det lugnt och ligga i hängmattan. Andra till resor, kurser eller att utvecklas på andra sätt. Ytterligare andra jobbar med saker som inte ger lön, som att bygga eller underhålla sitt hem, sköta en trädgård/kolonilott eller hålla i ungdomsläger.

Juli är så långt som vi kommer ifrån arbetslinjen i 2013 års Sverige. Och trots att lönearbete och arbetslinjen är samhällets högsta religion så är det denna ledighetstid som de allra flesta längtar mest efter. När semestern är på gång fylls facebook, twitter och andra sociala sammanhang med glädjeutrop som ”äntligen”, ”bara sex timmar kvar”, ”fem veckor ledigt!!!”

Men alla får inte den frihet som semester innebär. Är du arbetslös eller i olika åtgärder ska du stå till arbetsmarknadens förfogande året om. I arbetslinjens tid får arbetslöshet inte vara något mänskligt. Därför ges de arbetslösa inte samma rättigheter som de som arbetar. Det gäller möjligheten att ta semester, det gäller möjligheten till skatteavdrag (jobbavdrag) och det gäller mycket annat.

Samtidigt som denna frihetsperiod för majoriteten började, ökade tvånget på dem utan arbete ytterligare. Från 1 juli ska inte bara de som tar emot a-kassa och är inskrivna hos arbetsförmedlingen tvingas in i meningslösa åtgärder. Nu ska även de som tar emot försörjningsstöd delta i olika sorters sysselsättningsåtgärder. Sakta men säkert fästs arbetets bojor allt hårdare.

Men är det verkligen försvarbart att pressa folk till att ta jobb som inte finns? I över 20 år har vi haft en permanent hög arbetslöshet. Trots att det varit varje regerings högsta mål att få ner arbetslösheten har den fortsatt att stiga. Såväl privata företag som verksamheter i den offentliga sektorn strävar efter att effektivisera. Att få ut mer av varje nedlagd arbetstimme är ett mål på i stort sett varje arbetsplats. I dag kan vi producera lika mycket med halva arbetsinsatsen som 1980. Att antalet arbeten minskar är en helt naturlig följd av automatiseringen av produktionen, av att maskiner och robotar tar över allt mer av det arbete som behöver utföras.

I allt fler delar av världen börjar folk inse att vi måste hitta andra former än lönearbete för att fördela de resurser vi har att leva av. I Namibia, Indien och Brasilien har olika former av villkorslös basinkomst, i Sverige ofta kallat medborgarlön, testats. I byn Otjivero i Namibia visar utvärderingen bland annat att fler företag har startats och, tvärtemot vad många befarar i den svenska diskussionen om medborgarlön, att fler arbetar. Fattigdomen minskade från 76 procent till 37 procent. Likaså minskade undernäringen bland barn från 42 till 17 procent. Andelen barn som hoppade av skolan sjönk från drygt 30 procent till 5 procent. Fattiga fick möjlighet att säga nej till att sälja sex. Och den lokala demokratin utvecklades.

Även försöken i Indien har visat liknande resultat i de utvärderingar som har gjorts. Både där och i Brasilien är regeringens uttalade mål nu att införa basinkomst på nationell nivå.

I Schweiz är en folkomröstning på gång om införandet av basinkomst. I Finland har 20 000 namn samlats in för införande av basinkomst, av de 50 000 som krävs för att frågan ska tas upp i riskdagen. I Italien fick Beppe Grillo stora framgångar i valet med införande av basinkomst som en av sina huvudfrågor och 50 000 namnunderskrifter för införandet har lämnats in till underhuset. EU-parlamentet har uppmanat medlemsländerna att genomföra försök med basinkomst. Och inom hela EU samlas namn i ett medborgarinitiativ för införande av medborgarlön.

Latinamerikas motsvarighet till EU-parlamentet, Parlamento Latino Americano, har antagit ett utkast på lagförslag om basinkomst som ska kunna införas i alla 23 medlemsländer.

I Alaska betalas sedan 1984 varje år ut mellan 1 000 och 2 000 dollar av oljepengarna villkorslöst till varje medborgare. I Iran delas sedan 2010 cirka 500 US-dollar ut per år och invånare. Som det patriarkala samhälle Iran är, så betalas dock allas pengar ut till familjens manliga överhuvud.

Att en medborgarlön annars skulle kunna bidra till kvinnors frigörelse blev tydligt vid de experiment som skedde i USA på 1970-talet. Precis som i Indien, Namibia och Brasilien blev resultaten positiva med bland annat förbättrad hälsa och skolresultat. Men att skilsmässorna ökade som en följd av att kvinnorna inte längre var ekonomiskt beroende av sina män sågs inte med blida ögon av den kristna högern, vilket ledde till att försöken stoppades.

I dagens USA har Oregons senator Chip Shields lagt fram ett förslag på en avgift/hyra för all markanvändning i staten – pengar som sedan ska delas ut med samma summa till alla invånare.

Är det inte dags för oss i Sverige att också inse att det finns bättre vägar än arbetslinjen? Är det inte dags att testa medborgarlön, till exempel i en utflyttningsregion med hög arbetslöshet? Eftersom de regionerna har de största naturresurserna i landet skulle en finansiering liknande den i Alaska både vara fullt möjlig och på många sätt sympatisk.

Medborgarlön skulle inte bara vara ett sätt att dela på jobben i tider då maskiner och robotar allt mer tar över. Det skulle också ge en grundtrygghet till alla och utöka den frihet som vi med lönearbete har några veckor i juli, till att gälla alla och året om.