WWDIS äger rum inomhus i den gamla kulturmärkta tegelbyggnaden i Liljeholmen. Under den första dagen lider man med festivalarrangörerna då solen gassar, få verkar vilja in och se konserterna förrän senare på kvällen, förutom de mest inbitna fansen.
Första dagen präglas främst av punkrock i olika former. Progg- och folkrockarna Samling inleder dagen potent framför ett hundratal åhörare med en charmerande skogsrock av det beprövade slaget. Sjumannabandet ser ut att ha sin storhetstid framför sig, de är habila på det de gör men utan att sticka ut riktigt. 

Two Gallants från San Francisco är en mycket positiv överraskning och tvåmannabandet låter nästan som en hel grupp. Adam Stephens på hes bourbondoftande sång, munspel och gitarr ackompanjeras kraftfullt av sin vän på trummor och ger oss en mix av indierock, southern rock och irländska folkmusikharmonier. Det känns som om de förtjänar en bättre tid på kvällen och större publik.
Resten av första dagen bjuder på ett potpurri  med punkrock, noise rock och psychadelica, som i vissa lägen känns kontrastlös över tid. Skivdebuterande Parquet Courts amerikanska punk med rötter i indierock lyckas främst på slutet att skapa en magisk hypnotism i ett över tio minuter långt gitarrorkestrerande opus. De har en bredd i sitt register som de bevisar under kvällen och de underhåller storartat. Det är ett band som i sin post-punk, 60-tals poprock, twang-gitarrer och blytunga post-rock är spännande att titta på. 

Sic Alps spelning på den klaustrofobiska andra scenen passar bra till den noise-rock á la Sonic Youth med psykedeliska undertoner som framförs, men det är White Fence som överglänser det mesta denna kväll. Ett lysande gitarrspel från ledaren Timothy Presley och psykedeliska riff imponerar, till och med sångaren Matt Hartmann från Sic Alps diggar vid sidan om med ett belåtet leende. Utebliven publik, inomhusscener, en inställd huvudakt i form av Death From Above 1979, för få kontraster mellan banden och ett extremt mansdominerat startfält ger en något fadd eftersmak den första dagen.

Andra dagen har större bredd. Det svenska punkbandet Holograms ter sig dock stelt och monotont och borde lära sig att mer ibland kan innebära mindre i deras testosteronosande flås. Moon Duo däremot slår alla med häpnad med deras krautrock och elektroniska utsvävningar i form av mystiska kvinnan Sanae Yamada på keyboards och karismatiske Erik "Ripley Johnson (från Wooden Shjips), och de genomför en psykedelisk och kosmisk spelning som skulle ha glatt Andy Warhol. Publiken har strömmat till rejält nu, och alla står stilla och trollbundna. Inga mosh pits längre. Isländska Dead Skeletons imponerar också i samma elektroniska, rockpsykedeliska genre som Moon Duo. Ljudbilden är dock tätare och mer bombastisk och en atmosfär skapas som transporterar publiken långt bort i gitarrymden. 

Danska Iceage kör stenhård punk med hardcorerötter på den lilla scenen och de skapar en rå energi med en attityd som tycks säga "släng dig i väggen vi kör vad vi vill", vilket är charmerande men föga nyskapande. Break Horses från Stockholm avslutar min kväll med en vacker melodisk elektronisk not som imponerar i komposition och uppbyggd atmosfär.

Festivalen har varit fokuserad på vad de ville få ut, ett högst medvetet val, och skulle kanske ha vunnit på lite mer bredd och variation, ha en utomhusscen och få dit mera publik. Alla åldrar kom under dagarna vilket var bra, det var allt från rockrävar till mosh pits-ungdomar. Det ska bli intressant att se om den fortsätter nästa år och hur konceptet utvecklas.