Tyvärr ställde två stora akter in under den tredje dagen. Frijazzlegenden Ornette Coleman på grund av sjukdom och Frank Ocean på grund av sprucken röst. Men festivalen inleds finkänsligt med folkrockartisten Jonathan Richman på lilla linné-scenen. Med bara en trummis lyckas han skapa en mycket intim stämning med finmejslade historier från livet. Det är ödmjukt och kontakten med publiken känns som en kärleksrelation.

Dagens första rapakt är Yelawolf, som turnerat med Wu Tang Clan tidigare. Han kommer från Alabama och är tatuerad på stora delar av kroppen. Han drar igång showen med en rap som påminner om Eminem i sin kantighet. Stämningen är på topp, men tyvärr håller inte alla låtar hela vägen, en del känns något grunda och outvecklade. Men det är onekligen en intressant rappare som fått kämpa sig fram från amerikanska södern in rappens finrum. De bästa låtarna är “Pop the trunk” och “I just wanna party”.

Det visar sig bli en fin uppvärmning till nästa rappare, Asap Rocky, som gör sitt första besök i landet och det innan han släppt sin första skiva, han har bara släppt en hyllad mixtape. Lilla linné-tältet som tar några hundra personer formligen exploderar i rå energi då Asap Rocky börjar. Tidigare i år såg över 6 000 personer honom på Roskilde och han ses som en kommande stjärna. Han levererar tunga hits som “Wassup”, “Peso” och “Purple swag” med en stil som är tung, långsam och marijuana-indränkt. Ibland går han upp i varv för att få med sig publiken.

Common är en veteran i sammanhanget och får inta den stora scenen. Det blir en mycket lyckad spelning. Commons härliga energi, chosefria personlighet och glädje smittar av sig. Den 40-åriga rapparen från Chicago visar ett brett spektra som varken Yelawolf eller Asap Rocky ännu kommer nära.

Mogwais spelning blir en intressant kontrast efter all rap. Det finns en episk kraft i Mogwais instrumentala musik, som kan beskrivas som en blandning av postrock, kraut och new wave. Det handlar om att skapa en stämning av kompromisslös monotoni och det är öronbedövande vackert, men kräver samtidigt mycket av lyssnaren.

Kraftwerk står för avslutningsnumret – och detta är stort. Det är sällan Kraftwerk spelar i Sverige. Tiotusentals människor har samlats och alla bär 3D-glasögon på sig. Gruppen inleder med “We are the robots". Uppradade vid sina keyboards som robotar ger de en storslagen och futuristisk show medan en stor filmduk projicerar minimalistiska 3D-bilder som passar bra till den avskalade musiken.

Låtar som “Autobahn”, “Tour de France” och “Trans-Europe Express” framförs med exakt precision och har blivit, som de klassiker de är, omtolkade av dem själva. “Radioactivity” behandlar kärnkraftssamhället och både Fukushima och Harrisburg flimrar förbi.

Kraftwerk har med sina elektriska epos alltid varit långt före sin tid och spelningen är ett isande briljant avslut på denna festival.