Från en fullpackad Kalmarbuss blir jag avsläppt i Stora Frö med många andra festivalbesökare. Efter en stunds promenad i Stora Frös pittoreska by öppnas vidsträckta sädesfält och svenska gruppen Slag Från Hjärtat ekar ut från tallskogen över sädesfälten mot oss.

Stämningen på festivalområdet, bland vegetariska dofter, är uppsluppen, glad och harmonisk med en stor portion myskänsla. Många kommer hit för atmosfären, och bredden på publiken är stor. Här möts unga dancehallfantaster med en äldre rootsreggae-generation uppvuxen på 1940-70-talen, här finns barnfamiljer, handikappade, pensionärer och tonåringar. En festival för alla helt enkelt.

Max Romeo & Charmax band blir den största behållningen första dagen, med fyra kvinnor i gruppen, bland annat en på bas och en på klaviatur. Trots sin ålder har den legendariske stjärnan en skärpa och ett sting i rösten och hans energi räcker rejält till. Han spelar sina hittar War in tha Babylon, Chase the devil och One step forward med en vitalitet som är anmärkningsvärd, och hans band är starkt. Konserten varierar mellan olika lägen och kulörer i ton och lyrik, från det politiska till det lekfulla, från det dova till det ljusa. Rootsreggae är huvudådran, men han gör neddykningar även i ska och two step, och gör en vacker tolkning av Bob Marleys Redemption song. Hans framträdande utstrålar värdighet, lugn, ett stort socialt patos och ödmjukhet.

Resten av kvällen ägnas åt Glesbygd'ns inspirerande norrländska vemodsreggae, tyvärr framförd på en upphöjd liten scen med ett litet publikgolv, vilket gör det mycket svårt att se dem. Sedan framträder även ett odefinierbart Looptroop Rockers hip-hopkollektiv, som bjuder på starka budskap och har en stor förmåga att dra igång en publik så jorden fräser omkring en.

Mångsidiga och anrika Dub Incorporation från Frankrike, för första gången i Sverige, gör en mycket fin spelning andra dagen där de två sångarna kompletterar varandra. Aurélien Zonhous basiga raggaröst sammantvinnas med Hakim Meridjas ljusa kabyliska skönsång och gruppen skapar ett helt eget spännande reggaesound som slingrar sig genom flera stilar som ragga, dub, reggae, dancehall och till och med rap. En tjej i publiken uttrycker det så här : "händelserikt som en berg och dalbana". Det känns som om man blivit koreograferad, sedan uppbjuden på dans och förd till dansgolvets alla hörn.

Labyrint gör som vanligt ett starkt scenframträdande med sin dancehall, reggae och rap, men det är i det lilla öltältet som en ny ung artist från Glasgow, Soom T, fångar min uppmärksamhet. Hon är en MC som jammar till dancehall, electronica och dub beats med en mycket fin ljus röst, och det formligen sprakar och gnistrar i mikrofonen då hon hamrar fram sina rhymes. Detta är en stjärna på uppgång.

Sista dagen är det egentligen två akter som är mest intressanta, Tarrus Riley och Kultiration, som återförenas efter tre års uppehåll. Syster Sol och Kichingaz Band måste dock nämnas, som gör en formidabel konsert och är en av publikens största favoriter under festivalen. Hon har ett brett register och texterna är ofta samhällskritiska. Hennes växelverkan i olika låtar går från toasting till sång och fastän hon är jordad i dancehall kör hon ofta sidospår i roots och rap.

Tarrus Riley gör en blandad konsert. Tyvärr över 20 minuter försenad, och han gör först entre efter en cirka tio minuter lång instrumental inledning, charmigt med saxofonisten på solo visserligen, men när han senare under konserten tycker publiken klappar för mycket i händerna åt medsångarna och hyllar sig själv som superstar känns hybrisen nära.

Den vackraste konserten, då luften står still under de rött upplysta tallarna, bjuder Kultiration på. Det är smockfullt framför scenen. Det är svårt att säga mer än att Kultiration är Sveriges absolut främsta reggaeband som för genren framåt utan att låsas in i stelnad fusion enbart ämnad åt klubbgolven. Konserten är magisk och rör sig fram långsamt men rytmiskt, med en personlig och djupt ärlig ansats och kommunikation från sångaren Marcus Berg. Låtar som En timme kvar att leva och Mamma står ut under konserten. Arrangemangen är precisa, och speglar också jazz och svensk folkmusik bland baktakterna. Vemodet, insikten, harmonin och den kärlek som finns på scen återspeglas i publikens anleten, många par kramar sig igenom spelningen. Det är en perfekt avslutning på festivalen.