Selmawit Atlay kom till Göteborg i början av förra året. Då hade hon lämnat Örnsköldsvik i norr, en plats hon visserligen trivdes på, för Göteborg där hon såg en ljusare framtid för sig och sina barn. Barnen var då sju och nio år och började på en skola på Hisingen i norra Göteborg. Själv började hon på en SFI-skola vid Redbergsplatsen och det nya livet i Sverige startade på riktigt för familjen.

Men snart började bostadsproblemen. Lägenhetskontraktet var ett andrahandskontrakt och efter fyra månader var familjen tvungen att flytta. Frågan var bara vart de skulle ta vägen.

Efter många försök att hitta en egen lägenhet gav hon upp och sökte sig desperat till socialkontoret. De ordnade boende på ett hotell utanför Göteborg. Selmawit Atlay och barnen flyttade in i ett eget rum, och delade toalett och kök med andra. Men barnen var livrädda för att vara på hotellet.

– Det fanns fulla människor i köket när jag skulle laga mat och många som bodde där knarkade. Det var inte ett bra ställe för barn. De vägrade att gå dit efter skolan, säger hon.

Istället försökte barnen fördriva tiden utomhus efter skolan och lekte ute till sen kväll.

– Vi mådde dåligt allihop. Barnen anklagade mig för att jag inte kunde hitta en egen lägenhet och sa att det var för att jag inte kunde svenska. Det var en jättesvår tid, säger hon och ögonen fylls med tårar.

Men mest är hon förbannad. För varje gång som hon kontaktade socialen och sa att platsen är olämplig för barn att bo på, så hotade de att ta barnen ifrån henne.

– Om jag inte godtog vad de erbjöd kom hoten. Det var många gånger de hotade att ta mina barn, säger hon.

Efter en månad på hotellet kunde de flytta därifrån till en lägenhet som socialen ordnat. Men glädjen var kortvarig. En dag kom ett telefonsamtal från socialkontoret som meddelade att de var tvungna att flytta omedelbart. Livet brakade samman på nytt.

– Jag förstod inte vad mannen från socialen sa, det var för svår svenska, men barnen som hörde samtalet förstod, berättar hon.

Selmawit Atlay själv ser det hela som en vräkning och efter några dagar stod familjen med hela packningen återigen på gatan. Hon berättar att det fanns dagar då hon kom till skolan och inte visste var de skulle ta vägen samma dag. Från barnens skola kom det telefonsamtal om att de inte kunde koncentrera sig. Ett av barnen grät sig igenom lektionerna, andra barnet hade fysiska hälsoproblem, kissade ofta på sig på nätterna och hade problem med urinblåsan.

Vid ett av de otaliga samtalen på socialkontoret fick de reda på att de måste återvända till hotellet. Andra omgången bodde de där nästan tre månader och barnens fysiska och psykiska hälsa försämrades.

– Till slut ville de bara tillbaka till Sudan. De undrade varför vi var tvungna att stanna här där ingen verkar vilja ha oss, berättar hon.

Men så äntligen kom vändningen. En hjälpsam person i en kyrka i Bergsjön hittade Selmawit gråtandes i kyrkan. Hen kunde hjälpa till med ett lägenhetskontrakt i Frölunda, som senare ledde till ett permanent kontrakt i en ny lägenhet på Hisingen. Här har familjen nu bott några månader och kan äntligen pusta ut.

Hon skiner upp när hon berättar om lägenheten med tre rum och att den ligger bra till för barnens skola. Här kan de bo hur länge de vill och har en chans att bearbeta den svåra tiden som ligger bakom dem.

Selmawit Atlay drömmer om att kunna jobba som sköterska på ett äldreboende. Barnen mår i dag bra och kan fokusera på skolan, men har djupa sår efter den turbulenta tiden.