Norsk dubbelmoral om välfärd och olja
Den norska idyllens förutsättning är att kaos och kris exporteras i tid och rum till andra människor.
Norge är ett vackert land och snarare än att vara den sista Sovjetstaten (som en svensk minister kallade vårt grannland för inte så många år sedan) finns det mycket kvar att beundra av välfärdspolitik och miljösatsningar. Det har bland annat föranlett progressiva svenskar att söka inspiration på andra sidan kölen.
Men tyvärr bedrar skenet. Den norska idyllens förutsättning är att kaos och kris exporteras i tid och rum till andra människor. Alla vet att Norge pumpar upp olja, men få har insett omfattningen eller funderat över det ansvar som det medför. Norge är världens sjätte största exportör av olja och tredje största av naturgas! Oljesektorn står för 21 procent av landets BNP (2009) och den berömda norska oljefonden innehåller nu omkring 4 000 miljarder norska kronor. Norge har alltså på banken vad alla svenskar producerar under ett helt år – och 1 000 miljarder till.
Men oljeproduktionen i Nordsjön har nått sin kulmen och just nu pågår en ganska intensiv debatt i Norge om fortsatt oljeutvinning i känsliga områden utanför Lofoten och i Barents hav nära Arktis. Det vore förstås vansinne om det skedde och det är bra att det hörs protester – men sett så här från sidan är det märkligt att ingen i den norska debatten verkar ifrågasätta all olje- och gasproduktion eller funderar över Norges ansvar för klimatförändringarna. Ingen tycks se dubbelmoralen.
För Norge bär ett stort ansvar för det klimatkaos som nu snabbt närmar sig. Landet har pumpat upp och sålt ungefär 23 miljarder fat olja och drygt 1 000 miljarder kubikmeter naturgas, vilket om jag har räknat rätt – hittar nämligen ingen statistik på detta – har lett till utsläpp av cirka 12 miljarder ton koldioxid. Det är väldigt mycket. Det är till exempel nästan tre gånger Sveriges totala utsläpp – från 1 850 till denna dag!
När Norges olje-era inleddes i början av 1970-talet visste man inte så mycket om klimatförändringar. Men faktum är att det allra mesta av Norges gas och olja har pumpats upp efter 1990 – året då FN:s klimatpanel entydigt slog fast att klimatet håller på att förändras till följd av utsläpp av växthusgaser.
Visst har även en oljeimportör som Sverige ett ansvar. Men som på alla marknader bör vi ställa högre krav på producenterna än på konsumenterna. Det räcker inte med att du och jag eller ens hela Sverige slutar köpa bensin för att hålla kvar oljan under Nordsjön, inte så länge det finns andra kunder. Norge har däremot full beslutanderätt över sin olja. Stortinget kan besluta att låta oljan vara och därmed sluta bidra till klimatkaos.
Visserligen räcker det inte att Norge agerar för det finns tillräckligt med fossila bränslen på andra håll för att föröda klimatet. Men nog har Norge, som ett av världens allra rikaste länder, ett särskilt ansvar att visa vägen? Det enda land som hittills har erbjudit sig att avstå från att exploatera en känd oljereserv är Ecuador – ett hjältemod som Norge inte är i närheten av.
Norges enorma oljeförmögenhet tillhör inte rätteligen norrmännen utan dem som kommer att drabbas av klimatförändringar. De tusentals miljarderna i oljefonden används nu till att destabilisera världsekonomin genom att spekuleras på börser och i valutor men borde givetvis användas till att hjälpa världen att minska utsläppen och anpassa samhällen till klimatförändring. Behoven är så stora och anslagen så små att Norge faktiskt skulle kunna bli en helt avgörande omställningsaktör och därmed bidra till att sona sina synder.
Så nästa gång någon hyllar Norges välfärdspolitik tänker jag ropa ”Hycklare!” ända tills två krav har uppfyllts. Lämna oljan i marken. Använd oljefonden till klimatomställning.