Sara Falkstad

Synpunkten


Sara Falkstad
Fria Tidningen

När respekt blir en handelsvara

Jag vill hävda att respekt är ett missbrukat ord. I vår tid har det tillåtits bli synonymt med rädsla för hot och våld.

Jag är privilegierad. Både i mitt jobb och i mitt privatliv träffar jag hela tiden människor som inte bara ger mig bekräftelse och inspiration, utan också respekt. Min ambition är att göra detsamma för dem, men vet att jag ibland hindras, antingen av brist på tid och energi, eller av mina fördomar. Och ibland blir jag ofrivilligt infekterad av den idé vars ställning verkar bli allt starkare: att respekt är något som bara vissa människor är värda.

Just nu arbetar jag med ett demokratiprojekt för högstadieelever. När jag frågar dem om det är viktigt att respektera sina kompisar, svarar någon: ”Jag respekterar dem som respekterar mig”. Respekt är alltså något som måste tjänas in. Hur har barnen fått den här uppfattningen? Jo, jag vill hävda att respekt är ett missbrukat ord. I vår tid har det tillåtits bli synonymt med rädsla för hot och våld (som i att ”sätta sig i respekt”), men den mer traditionella betydelsen är inte så mycket bättre: respekt som något en endast är skyldig sina överordnade, vare sig det är läraren, familjefadern, kungen eller gud. Jag blir ledsen av denna vårdslöshet med ordet respekt, för jag tycker att det är ett bra ord. Synen på respekt som en handelsvara och ett rent uttryck för ett maktförhållande gör att ungdomarna jag talar med inte ser det som en rättighet, varken för dem själva eller för andra.

Så om jag lyckas återerövra ordet respekt, hur vill jag då använda det? För mig är respekt att med rakryggad ödmjukhet möta en annan människa. Respekt är obekvämt och tidskrävande: istället för att basera sitt bemötande på ett snabbt överslag enligt utseende, ålder eller kön, får en ta sig tid att försöka förstå en hel människa, och hur hen vill bli bemött. Respekt är att förutsätta att den andre är intelligent, allvarlig i sina intentioner och lika komplex som en själv. Det kräver mod och öppenhet. Och framför allt kräver det att en tar sig själv på samma allvar.

Kanske just för att jag träffar så många människor som får mig att må bra, svider det extra mycket när undantagen sker. Att inte bli respekterad är att bli fråntagen sin identitet. Om jag hade varit fjorton år, eller nittiofyra år, om jag hade varit icke-vit, om jag hade haft foppatofflor, om jag hade klätt mig otraditionellt för mitt biologiska kön, om jag hade varit sjukskriven eller inte haft någon akademisk utbildning, då hade det sannolikt hänt mig oftare än vad det gör nu. Men det händer tillräckligt ofta. När någon på ett möte kastar en snabb blick på mig, konstaterar att jag är en ung kvinna och därför vägrar se mig som professionell. När en välvillig granne som hjälper mig och min partner att bära ett skåp, plötsligt fäller en sexistisk kommentar. När jag umgås med familjer som tycker att jag är mindre vuxen för att jag har katter men inga barn. När jag nästan varje gång jag går ut på krogen blir förnekad rätten till min egen kropp.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att råka ut för det här dagligen. Att på jobbet, i skolan och i bussen bli fråntagen sin rätt att vara en människa, och istället bli reducerad till en stereotyp, en pappersfigur. En del blir nedbrutna eller blasé. Men jag vet hur det känns de gångerna det händer mig. Jag blir arg. Argare för varje gång, för ju äldre och mer självsäker en blir, blir en också mer medveten om hur fel det är. Och fallet blir högre, skymfen större. Om respekten brister gång på gång, kanske en del blir så arga att de sätter eld på en bil, eller på sig själva.

Jag ser högstadiebarnen klä på sig den mentala rustning de måste för att våga sig ut i världen. Och jag säger förstås: ”Vad skulle hända om ni hann först med att visa respekt? Vad skulle hända om ni förutsätter att den andre vill dig väl, istället för tvärtom?”

Och jag ser i deras ögon, och inne i mig själv, att det där är lättare sagt än gjort.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu