När vi går ner till floden ser vi hur strandkanten är svart och kletig. Vattenspegeln är onaturligt slät och svagt regnbågsfärgad, som när det läckt ut lite bensin från utombordaren.

Byn Goi i Nigerdeltat är helt övergiven efter ett omfattande oljeutsläpp 2004. Man kan inte stanna mer än ett par timmar i byn utan att bli yr, berättar Eric Bariza Dooh. Hans far drev en liten livsmedelsindustri här, men nu är den nedlagd. Åkrarna är förgiftade och den förr så fiskrika floden livlös. Byborna har förlorat allt och förskingrats, men någon sanering eller kompensation från Shell, som äger den pipeline som sprang läck, har de inte fått. Eric Bariza Dooh driver nu, med stöd av miljörörelsen, en rättsprocess mot Shell i Nederländerna.

De flesta tidigare Goi-bor har flyttat till Bodo city längre ner längs floden. Även här är strandkanten svart och oljig och stanken nästan lika vidrig. Skillnaden är att här bor folk. Barn leker och utanför ett hus röker kvinnor fisk – importerad i frysblock från Norge.

Shell började utvinna olja i Nigeria 1958. Sedan dess har miljarder fat olja skeppats ut till raffinaderier i USA, Västeuropa och Sydafrika, och miljarder dollar flutit in i oljebolagens kassor. Oljan står för 95 procent av Nigerias export och 80 procent av statens inkomster. Det är också gödningsmedlet för landets ekonomiska och politiska elit i Lagos och Abuja, den lumpenbourgeoisie som allierar sig med oljebolagen snarare än landets fattiga massor.

Men i Nigerdeltat märks inget av rikedomen. Där märks däremot de 4000 oljespill som gjorts sedan 1950-talet, varav inte ett enda har sanerats ordentligt. Där märks gasflamningen – höga skorstenar med en brinnande låga i toppen – som inte bara ger gigantiska koldioxidutsläpp utan också förgiftar omgivningen. Detta är kanske världens mest miljöförstörda område, och här bor 31 miljoner människor med en förväntad livslängd på, säger vår guide, 35 år.

Vad kan man göra? Under 1990-talet växte en massiv, fredlig proteströrelse fram som krävde att oljebolagen tog ansvar för miljön och att rikedomarna kom lokalbefolkningen till del. Det slutade med att författaren Ken Saro-Wiwa och åtta andra av rörelsens ledare hängdes 1995. Under 2000-talet blossade en väpnad kamp upp. Den mest kända gruppen MEND – Movement for the Emancipation of the Niger Delta – attackerade oljeanläggningar och pipelines och kidnappade oljearbetare och lyckades under en tid minska oljeutvinningen avsevärt. Även bombdåd som dödade civila genomfördes, och efter en statlig motattack följd av ett amnestierbjudande 2009 försvagades rörelsen. Men i år har en lång rad aktioner åter genomförts.

I all sin tragedi är Nigerdeltat en perfekt illustration av det kapitalistiska världssystemet. Av hur fattiga människor i periferin med våld hålls kvar i underutveckling för att säkra flödet av råvaror till de rika kärnländerna. Av hur vår tillväxt inte bara förutsätter en ökad exploatering av arbetskraft utan även av naturresurser, och hur denna råvaruhunger ger upphov till konflikter – i Ojnareskogen såväl som i Nigerdeltat. Av hur de ekologiska bördorna fördelas helt och hållet efter minsta motståndets lag. Det spelar ingen roll hur stora vinster Shell och de andra oljebolagen pumpar upp; om de kommer undan med det kommer de att fortsätta flamma gas och rycka på axlarna åt oljespill som ödelägger byar, floddalar och mänskligt liv. Goi är en integrerad del av, en förutsättning för, vår eftersträvansvärda västerländska livsstil.