Bara några månader efter att sexköpslagen trädde i kraft 1999 fick en grupp Malmöpoliser i uppgift att börja sätta dit sexköpare. Ingen visste hur det skulle gå till eller vad som krävdes för en fällning.

– De första blev avskrivna och vi fick testa oss fram, berättar polisinspektör Christer Thulin.

Han förstod snabbt att nyckeln till framgång gick genom att vinna de prostituerades förtroende. Genom att följa med kommunens fältarbetare etablerade han den första kontakten.

– Vi gick och snackade med dem och berättade att det inte var något olagligt att sälja och på det sättet lärde de också känna oss.

Snart blev polisens prostitutionsgrupp ett regelbundet inslag i prostitutionskvarteret kring Industrigatan. Civilklädda men välbekanta för de prostituerade.

– Först blev de rädda för att bli av med kunderna men till slut följde de med torskarna ändå och tyckte det var tryggt att ha oss där.

Polisen ingrep innan sexköpet skulle påbörjas och efter att pengarna bytt ägare. En gång blev Christer Thulin utskälld av en prostituerad för att ha ingripit för sent, berättar han.

– Om det var någon gång hon slapp blev hon glad. Det var lika vidrigt varje gång, berättade hon. Pengarna la vi oss aldrig i och de såg alltid till att få förskott.

Sexköp var inte det enda som lagfördes under de sex år som gruppen var igång. En hel uppsjö av andra brott uppdagades, berättar Christer Thulin. Alla brotten anmäldes i någon av tjänstebilarna som fick fungera som mobila polisstationer.

– Det var hela skalan för de här tjejerna, från stöld till våldtäkt och misshandel. Jag blev själv förvånad över vad de råkade ut för.

Genom att se till att lägga arbetspassen samtidigt som socialtjänsten kunde de också snabbt lämna över minderåriga. Samtidigt som de också fick bättre kontakt med kvinnorna på gatan, säger Christer Thulin.

– De kunde säga till fältarbetarna att de ville ha tag på oss och då sökte vi upp dem. Ibland hade de något att berätta, annars bara satte de sig i tjänstebilarna, tog ett bloss och snackade ett tag. Vi fick så oerhört mycket tillbaka och såg alltid till att lämna dem på en säker plats.

Inte sällan försökte poliserna få prostituerade att söka sig till sjukvården och då först sprutbytet. Snart lärde de sig att inte gå den officiella vägen utan köra dem direkt till sjukhuset. Annars kunde det ta flera veckor för besöken att bli av, säger Christer Thulin.

– En gång såg vi en kvinna i sjunde månaden som hängde vid en lyktstolpe. Hon gick med på att vi körde henne direkt till sjukhuset och hon stannade faktiskt.

Som mest rapporterade prostitutionsgruppen mellan 150 och 200 sexköpare per år. Och gruppen fick flest fällda i landet. Men efter ett tag började antalet sjunka och till slut räckte det med att de åkte till kvarteren i preventivt syfte.

– Vi kunde köra ner flera kvällar utan att se ett sexköp – ibland var det tomt på tjejer från att ha varit en 15–20 när vi startade upp. Många som jag kände på den tiden går i dag på metadon men lever annars normala liv. Nu i efterhand tror jag att både vi och socialtjänsten är överens om att lagstiftningen är bra på många sätt.

År 2005 försvann gruppen och uppgiften att sätta dit sexköpare lades ut på de olika närpolisområdena.

– Tyvärr, jag tycker det, för att den personkännedom man får går aldrig att ersätta, säger Christer Thulin.