Hjälp når inte ut till prostituerade
En grundbult i den svenska prostitutionspolitiken är socialtjänsten. Men endast tre städer arbetar aktivt mot problematiken. "Det är helt galet att staten inte tar ett ansvar", säger Cecilia Kjellgren, forskare i socialt arbete vid Växjö universitet.
Ingen vet hur utbredd prostitutionen är. Bara att den är långt mer omfattande än de personer som myndigheterna har kännedom om. Men endast i Malmö, Stockholm och Göteborg har socialtjänsten prostitutionsenheter.
– Det bygger på en gammal uppfattning om att prostitutionen är begränsad till de tre storstäderna. Internet har gjort att det går att lägga ut en sexannons var som helst, säger Cecilia Kjellgren.
Gång på gång har utredare påpekat behovet av ett nationellt centrum mot prostitution. Första gången i betänkandet ”Könshandeln” från 1995, som också låg till grund för sexköpslagen. Kunskapsbristen om prostitutionen ansågs vara stor och ett nationellt centrum skulle kunna förbättra kunskapsläget och samordna de sociala insatserna, enligt utredarna. Så blev inte fallet. Sexköpslagen klubbades igenom fyra år senare men något nationellt kunskapscentrum blev aldrig av.
Sedan dess har de tre kommunala prostitutionsenheterna fortsatt att agera på egen hand. Samtidigt som det inte finns någon samlad kunskap om prostitutionens utbredning eller någon central organisation som kan kvalitetssäkra de sociala insatserna. Frågan har lyfts i utredning efter utredning.
– utan att ha plockats upp från politiskt håll.
När sexköpslagen utvärderades 2010 kom återigen ett förslag om att inrätta ett nationellt centrum. Den kunskap som fanns ansågs den här gången vara svåröverskådlig och svårbedömd. Men Socialstyrelsen avrådde. Samma sak skedde två år senare när en forskargrupp från Linköpings universitet på regeringens uppdrag utvärderade de tre kommunala prostitutionsenheternas arbete. Cecilia Kjellgren deltog i utredningen.
– Vår slutsats var att man absolut bör inrätta ett nationellt kunskapscentrum för fortsatt forskning och metodutveckling. Det är bara att beklaga att Socialstyrelsen inte anser det, säger hon.
Knut Sundell var ansvarig för utvärderingen på Socialstyrelsen. Att inrätta ett nationellt centrum är trots forskarnas slutsats inte rätt väg att gå, anser han.
– De nationella centrum som bildats har blivit väldigt smala och driver sina frågor utan att se helheten. Vi på Socialstyrelsen anser att det kan skötas exempelvis inom myndigheten.
Hur bra koll har ni då på prostitutionen och dess utbredning?
– Vi har lika bra koll som någon annan. Det vill säga att ingen har bra koll, vilket ligger i sakens natur eftersom det är en dold verksamhet. Den största gruppen prostituerade finns inte där man söker dem. Inrättas ett kunskapscentrum kommer de inte heller att få bättre koll.
Kan man nöja sig med det då – att man ingenting vet?
– Nej, absolut inte. Men alla gör så gott de kan och skulle vi lägga ut det på ett nationellt kunskapscenter så tror jag inte att det skulle hjälpa. I slutändan är det ett politiskt ställningstagande. Om politikerna vill skapa ett kunskapscentrum är det upp till dem att göra det.
Ett exempel på nationellt kunskapscentrum är Nationellt centrum för kvinnofrid som rör mäns våld mot kvinnor.
Skånes Fria fortsätter den granskande artikelserien 15 år med sexköpslagen. Den här veckan kan du läsa om de sociala insatserna som inte hunnit ikapp tiden och om poliserna som fick bukt med prostitutionen i Malmö – tillfälligt.
Hjälpen når inte utanför storstäder
Män och kvinnor i prostitution har ett stort behov av somatiska, psykologiska och psykiatriska insatser. Men den för målgruppen anpassade vården är inte tillgänglig utanför storstäderna. Ett problem som förstärkts genom tillkomsten av internet och människors ökade rörlighet i samhället.
Källa: Linköpings universitet
